Jag är mitt i slutspurten inför en deadline och för att verkligen kunna fokusera har jag flyttat från kontorslandskapet till ett eget rum. Jag skriver och skriver, och repeatlyssnar på Veronica Maggios “Jag kommer”.
Repeatlyssnandet är en gammal ovana, som intensifieras när jag har mycket att göra. När jag var liten vägrade min storebror till slut låna ut sina skivor, eftersom det alltid slutade med att jag spelade sönder den allra bästa låten. Självklart hade han rätt – det enklaste sättet att förstöra en bra låt är att tjata ihjäl den.
Bob Hunds “Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag” dödade jag med enkätskrivande på Barometerns ungdomsbilaga åXå, Peter LeMarcs “Little Willie John” med tentaplugg under en psykologikurs i Halmstad. Förra sommaren satt jag i skuggan på Öland och spelade Rasmus Seebachs “Natteravn” en hel vecka, samtidigt som jag skrev klart “Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”.
I grunden handlar det säkert om jag aldrig varit bra på att göra saker lagom mycket. Men just repeatlyssnandet har en särskilt tjusning – först peppen av en bra låt och sen den härligt bekanta ljudmassan som stänger ute precis allt annat än det jag måste fokusera på. Kortsiktigt, men genialiskt.