Mitt förhållande till kvinnliga författare…
… är gott, vågar jag påstå.
Och ibland funderar jag över om det är möjligt att vara förälskad i en författarinna, i synnerhet om hon inte längre är i livet? Jo, det är nog möjligt men det får ju då handla om en förädlad kärlek, på avstånd i tid och rum.
Jag har fyra sådana författarinnor på min kärleksrepertoar, Selma Lagerlöf, Karen Blixen, Tove Jansson och Märta Helena von Schnell, född Reenstierna.
Jag inser, att kärleken till dessa fyra damer är beroende av helt olika betingelser. Tove och Selma torde, hoppas jag, ha uppskattat mig som uppvaktande kavaljer men väl inte mycket mer. Och med tanke på baronessans allmänna hälsotillstånd, så är det väl jag som fått vara lite försiktig. Men hur annorlunda skulle det inte ha varit med Märta Helena! Hon levde mitt uppe i det frivola sengustavianska Stockholm där lite hassleri i en hövolm avslutades med ett gott skratt, en sup och en smörgås. Eller en kalvpostej som Märta Helena själv gräddat i Gula kammarens kakelugn.
För några år sedan hittade man en guldring med ett miniatyrporträtt, föreställande Årstafrun, Märta Helena von Schnell, född Reenstierna. Äntligen fick vi veta hur hon såg ut! Och hon såg ut precis som jag föreställt mig! En lite fyllig dam (brunett) med skrattgropar, ett leende som ligger nära det bubblande skrattet – och vackra ögon, oj, oj oj. Bakom detta charmerande kvinnoporträtt fanns ett liv som rymde glädje och nöjen men nog ännu mera sorg och bedrövelser. Hur orkade Märta Helena!?
En av mina stora läsupplevelser är alltså Årstafruns dagbok, den kan jag fortfarande läsa om och om igen. Märta Helena skrev dessa dagböcker åren 1793-1839 och de torde vara ett av de förnämsta dokumenten om gamla tiders vardagsliv, sett ur ett kvinnligt perspektiv och med kvinnligt temperament. Dagböckerna är naturligtvis inte skönlitteratur men de bär många av skönlitteraturens kännetecken, inte bara epikens röda tråd utan också spänningen och peripetin (sonen Hans Abrahams död).
Till dagbokens läsförtjänst hör författarinnans humor som säkert också var ett stöd för Märta Helena när olyckor och katastrofer hopade sig. Hon håller sig med en godmodig, rättfram humor – men ibland kan den bli bitsk, t o m elak. Men det är inte så konstigt, då Märta Helena ofta levde under stark psykisk press. Skrattet tjänade nog som en säkerhetsventil på Årsta. Det är synd att Michail Bachtin aldrig fick tag på Märta Helenas dagbok. Vad kunde han inte ha gjort av den!?
Ifjol gav Kristina Ekero Eriksson ut en kommenterad kortversion av Märta Helenas dagliga anteckningar, Årstafruns dolda dagböcker. Uppriktigt sagt, tycker jag inte att Ekero Eriksson ”avslöjar” så mycket utöver det som man kan läsa sig till mellan raderna i de tidigare, något retuscherade versionerna av dagboken. Men som en introduktion till Årstafruns lif och lefverne duger Ekero Erikssons bok.
Jag har varit på Rungstedlund flera gånger, första gången på en mycket lyckad sommarutflykt tillsammans med arbetskamrater på Mjölby bibliotek (det var f ö samma augustihelg som Boris Jeltsin steg upp på en stridsvagn i Moskva och förmodligen avvärjde ett tredje världskrig).
Rungstedlund är en mycket märklig plats. Jag har besökt många författarhem men aldrig någonstans så påtagligt som hos Karen Blixen upplevt författarens nästan fysiska närvaro. Spökar baronessan? Nej, det gör hon inte. Men i likhet med t ex Maria Gripe så tror jag att hus kan ”komma ihåg” de människor som bott inom dess väggar, i synnerhet om det rör sig om särpräglade personligheter. Och Karen Blixen von Finecke var förvisso en sådan!
Karen Blixen skrev långsamt och därför är hennes litterära kvarlåtenskap är inte så stor. Så egentligen borde jag ha läst allt hon skrivit. Men det har jag (ännu) inte. Men det jag har läst, det är magnifika läsupplevelser! Och hörupplevelser. Jag kan inte förklara det, men alltid när jag läser en av hennes berättelser, så hör jag också hennes karakteristiska, beslöjade, lite släpiga och aristokratiskt förfinade danska (eller engelska). Men då måste jag förstås läsa texten på danska eller engelska, vilket jag gärna gör. Det fungerar inte med en svensk översättning även om baronessan också talade svenska (eller rättare sagt slottsskånska).
Någon har sagt att det finns vissa likheter mellan Karen Blixen och Gud (i nämnd ordning). Jag tror, att baronessan skulle ha accepterat en sådan jämförelse. Båda dessa storheter styr och ställer med människoliven men de kan ingenting göra mot det OUNDVIKLIGA ÖDET. Läs den förskräckliga novellen Sorgens åker (Vintersagor) eller En supé i Helsingör (Sju romantiska berättelser) och Du förstår vad jag menar.
På en annan plats här på www.bokcirklar.se har vi diskuterar Freuds påverkan på 1900-talets författare och på bokläsarna. Vad skulle Freud månne ha att säga om mitt förhållande till Karen Blixen och Märta Helena von Schnell, född Reenstierna? Riktigt normalt kan det ju inte vara?
Och hur är det med Dig själv? Hur ser Ditt förhållande ut till Dina författare? Känner Du deras närvaro? Kan Du höra deras röster? Är Du passionerat förälskad i typ Albert Engström eller Hildegard av Bingen?
Skriv gärna några rader om detta, som kommentar till mina bekännelser…
I nästa epistel tar jag upp mina relationer till bildhuggarens dotter och till doktor Lagerlöf.