Jag har en spotify-lista som heter ”Mina nödvändiga”. Den innehåller alla mina världens-bästa-låtar och den blir aldrig klar.
Listan är en alldeles perfekt blandning av skämslåtar och prettogrejer. Det är en märklig genreblandning, det är 95 procent nostalgi och minst lika stor andel jag-kan-hela-texten-utantill-och-sjunger-med-trots-att-jag-vet-att-det-är-falskt.
Och den är hemlig. De enda som sett är min brorsa och ett par kompisar en gång sent på en fest (vilket jag fortfarande ångrar). För jag skäms.
Jag har alldeles för ofta velat imponera på musiknördar. De är den svåraste sorten, de är så jäkla snabba med att dissa, det räcker att nynna början på en strof från fel låt och genast är den där – den överlägsna ”vadå, gillar du Orup”-blicken.
Och jag klarar inte att sätta mig över det, jag är 34 år och sitter fortfarande där och ursäktar min musiksmak för att den är helt luststyrd och inte alls påläst. Trots att det är exakt så jag vill ha det – jag vill gilla saker för att jag gillar dem, inte för att jag hört att det är bra.
Litteratur är exakt likadant – man ska inte bara hitta böcker att gilla, man ska hitta rätt böcker att gilla. Hittills har jag väldigt sällan velat imponera på boknördar så min bokhylla är fortfarande fri för insyn. Men jag vet att de hånfullt höjda ögonbrynen finns där runt hörnet och jag är livrädd för att möta dem, livrädd för att jag ska råka låta dem skjuta hela min läslust i sank.