Jag ska skriva en bok till. Allt är planerat och klart – synopsis i juni, skrivledigt från vanliga jobbet nästan hela hösten, noga uttänkt placering av skrivbordet och envist inpräntande av “hur svårt kan det vara?”-mantra. (Projektledare är, i mitt fall, inte ett yrke utan ett personlighetsdrag.) (Och det är jag stolt över.) (Nästan alltid.)
Men jag har inte skrivit en rad. Och jag vet inte vad boken ska handla om.
Ikväll har jag tagit första steget för att kicka igång min lata skrivhjärnan – jag har öppnat första lådan av säkert 10 med gamla texter. Det är dagböcker, brev, dikter, uppsatser, artiklar, noveller… …en rad här och ett ord där i oändlighet. Dagens låda var blandat 1996 och 2002-2003. Jag läser och läser, skrattar och gråter. Och kramar ihop mitt eget skrivförtroende till ett skrynkligt litet russin – jäklar var rolig och smart och helt sprudlande jag var då! Aldrig någonsin att jag kan vara så bra igen!
Egentligen vet jag att nästan allt jag skriver känns bättre efter något år, att det nyaste alltid är helt nersolkat av självkritik. Men det KÄNNS inte så, det känns som att jag förlorat hela mitt språk och dessutom blivit tråkig.