Vi, jag och två skrivande vänner, pratade om känslan när man läser något som är sådär helt overkligt bra. Och vi var inte överens.
Jag blir oftast inspirerad, tänker ”wow” och ”hur svårt kan det vara, det är ju bara ord efter ord – jag är lika bra om jag bara att väljer rätt ord och sätter de i rätt ordning”. Medan en av vännerna aldrig mer vill skriva en rad eftersom ”det aldrig kan bli lika bra”.
Där är den igen – prestationsångesten. Så sjukt förlamande när den slår till. Jag fattar inte varför den hela tiden måste lura runt hörnet.