När jag talar om sorterare och bokpratare så gör jag en generalisering. Men ibland måste man göra det precis som man ibland måste beskriva saker och ting med hjälp av en modell. En molekylmodell ger ju inte en exakt bild av hur en molekyl faktiskt ser ut (om den nu överhuvudtaget ser ut) – men den gör den begriplig.
Att Den siste mohikanen inte reflekterat över vilken typ av bibliotekarie Du möter, så kan det ju bero på att Du är en van biblioteksanvändare som s a s knäckt bibliotekskoden. Men när en ovan bibliotekanvändare kommer till biblioteket, så kan situationen vara annorlunda. Tänk Dig en komvuxelev, som aldrig läst en bok, som skall göra en analys av människosynen i Harry Martinsons Nässlorna blommar (exemplet är hämtat ur verkligheten). Komvuxeleven har fått i uppgift att gå till biblioteket för att reda ut denna fråga. Hon (det är nästan alltid en hon) är totalt förvirrad och kan med nöd och näppe redogöra för sitt ärende. Om hon ens vågar sig fram till informationsdisken. För henne är biblioteket en fullständigt obegriplig plats, lika obegriplig som en bilverkstad är för den genomsnittlige bibliotekarien. Har komvuxeleven nu otur, så råkar hon på en sorterare i informationsdisken, en i och för sig kompetent bibliotekarie, kompetent just när det gäller att sortera, men en som hellre sitter i sitt arbetsrum och “utför sitt egentliga jobb”, hellre än att behöva ha ett diskpass, kanske till råga på allt elände extra diskpass (pga att den ordinarie är hemma och vårdar sjukt barn). Svaret som komvuxeleven då får är ett vänligt men för komvuxeleven föga användbart svar: “det får Du fråga Din lärare om” (exemplet är fortfarande hämtat ur verkligheten).
Men nu händer det oväntade. Komvuxeleven ger sig hondan på att hon skall få hjälp på biblioteket, det har ju hennes lärare sagt, att hon skall få!
Så redan nästa dag återvänder komvuxeleven till biblioteket med samma ärende. Nu träffar hon på en bokpratare i informationsdisken och hon sitter där för att hon tycker att diskpassen och mötet med brukaren hör till det viktigaste och mest stimulerande i hela biblioteksjobbet. Till råga på allt har bokprataren, som i största allmänhet är mycket pratglad, också läst Nässlorna blommar! Hon ser inte boken bara som ett föremål som man sorterar utan också som litteratur, något som man faktiskt läser. Och nu inträffar undret. Bibliotekarien sätter upp en skylt i infromationsdisken “Tillfälligt obemannad. För hjälp, var vänlig vänd Dig till lånedisken”. Sedan tar bokpratarbibliotekarien med sig komvuxeleven till ett studierum där de båda under 30-40 minuter gemensamt går igenom komvuxelevens uppgift. Och med hjälp av bibliotekariens handledning kan komvuxeleven sedan på egen hand lösa uppgiften och hon har dessutom fått en inblick i hur fantastiskt bra ett bibliotek kan vara! Exemplet är hämtat ur samma verklighet som ovanstående.
Men hallå! Stopp där! Lämnar bibliotekarien informationsdisken i 30-40 minuter! Och överlåter det kompetenskrävande informationsarbetet till assistenten i utlånedisken?! Ja, precis så gör bibliotekarien. Hon inser nämligen att här gäller det att prioritera rätt. Nästan alla frågor i informationsdisken handlar om att reservera utlånade böcker eller beställa fjärrlån – och det klarar assistenten galant (hon har arbetat i 30 år på biblioteket). När det nu äntligen handlar om ett verkligt bibliotekariearbete, då tar sig alltså bibliotekarien tid att göra det – under förutsättning att hon är av typen bokpratare.
OBS den verklighet jag här beskriver härrör från som man säger säker källa, inte från någon verklighet jag själv haft med att göra.