Tänk så ofta man numera får höra och läsa om folk som vill ha något lättläst till semestern och därför väljer en deckare. Inte sällan framställs deckargenren som lättviktig på andra sätt också. Enkelt språk, enkel handling, lätt att komma in i och lätt att glömma. Konsumtionslitteratur.
För mig som verkligen älskar en bra deckare är det en mycket underlig attityd och jag har funderat mycket på vad den har sitt ursprung i. Det jag har kommit fram till är att den föraktfulla klassningen av deckare som en simpel genre uppstod i samma veva som det började dyka upp ”deckardrottningar” både till höger och vänster och för all del i mitten.
Jag tänker inte nu och här dra fram hur många mindre bra deckare som översvämmat marknaden det sista årtiondet och heller inte nämna några namn. Men det har gått inflation i deckarutgivningen och det leder ofelbart till vacklande kvalitet.
Själv är jag mest förtjust i brittiska deckare, anglofil som jag är. P D James, Ruth Rendell, Elly Griffiths, Minette Walters. Detektivromanen för mig är per definition kopplad till Storbritannien. Regniga gator, ensliga hedar, små cottages, hagelgevär i grovköket, excentriska ladies och naturligtvis afternoon tea. Det beror förmodligen väldigt mycket på att jag skolades in i deckargenren av min farmors urval. När jag sov över hos henne låg jag i sovsäck på golvet och hade nästan huvudet på nedersta bokhyllan, där det stod böcker av Agatha Christie (naturligtvis), Mary Stewart och Maria Lang.
Min farmor älskade deckare och hade en ganska säregen metod att läsa. Hon läste först början så hon fick kläm på vad boken handlade om, sedan läste hon slutet för hon ville veta hur det skulle gå och sist tog hon mitten för att få veta hur man tog sig fram till lösningen.
Bäst är deckare med ett psykologisk djup, vilket exempelvis Rendells romaner alltid har. Hon skriver alltid om grundläggande mänskliga begär och i romanerna där Wexford är huvudperson skildras ett slags samhällskritik, via Wexfords reaktionära funderingar på hur hans älskade Kingsmarkham förändrats. P D James böcker är alltid oerhört välskrivna och hennes Dalgliesh är en spännande och komplex romanfigur. Christie är oväntat humoristisk och jag skrattar alltid väldigt mycket när jag läser henne. Och romanerna är betydligt mer komplicerade än de i och för sig myspysiga men ganska ospännande filmatiseringarna.
När det gäller svenska deckare är det bara Johan Theorin och Håkan Nesser jag tål. Theorin för hans oerhörda förmåga att skapa en ruskig stämning (en iskall decembervecka låg jag och läste hans Nattfåk och höll på att svimma av mörkerrädsla. Jag hade gåshud av skräck och vågade knappt andas. Och jag är verkligen inte mörkrädd annars) och Nesser för hans underbara språk. Han skriver korrekt och samtidigt så fruktansvärt bra. Jag brukar alltid reta mig på små språkfel annars, men i hans fall blir det aldrig några markeringar i marginalen. Hans Maskarna på Carmine Street har rent av Paul Austerska kvaliteter.
Vad jag vill få sagt är helt enkelt att en deckare inte är lättsmält, lättläst, dålig, simpel ”bara” för att det är en deckare. Man kan inte döma alla deckare efter de deckarförfattare som kokar ihop pinsamt enkla intriger och har ett tämligen undermåligt språkbruk. Detektivromanen är en genre som andra och det finns bra böcker och mindre bra böcker inom varje genre.
Så varför inte strunta i genren och istället bara välja en bra bok att ta med till stranden i sommar?
/Ylva