Det finns både fördelar och nackdelar med att bo i ett gammalt stenhus. En dålig sak är att det mobila bredbandet inte funkar utan man får flytta runt för att hitta täckning. Det egna nätet är inte tillgängligt i jobbdatorn för arbetskommunens säkerhets skull. Vad tror de? Att man ska använda en annodazumal maskin för att ladda ner olämpligt material? Nä, det får bli att arbeta offline. Det känns lite som inspirationen är offline också. Men en sak har man lärt sig, det är sällan man skriver på inspiration. Det handlar om att göra, och gör man något så kommer det mera. Men läser man på inspiration?
Jättehemligt, Världshemligt, Bladen brinner. Barbro Lindgrens självbiografiska dagboksserie för ungdom. Rakt ur egen självupplevd verklighet. Alla böcker för mig utgivna och slukade i en munsbit. Kan det bli bättre för en osäker, självupptagen, hybrisfylld 13-åring? Här fanns det svart på vitt. Vi hade något gemensamt. Jag och en riktig författare. Vi skrev i hemlighet, tyckte en massa saker som vi aldrig vågade gå ut med, var medvetna om oss själva på ett sätt som gjorde det möjligt för oss att analysera vår omgivning. Om inte annat så bearbetade vi vår verklighet och existens genom att formulera den skriftligt. För mig var det i alla fall så att en hel del av mitt självförtroendekapital växte genom den identifikation jag kände med böckerna jag läste. Kanske bra med tanke på att det jag hemifrån fått höra att det inte fanns något självförtroende att ärva där. Funderar fortfarande på det, är självförtroende något man får gratis eller något man tillskansar sig? Nåväl, min identifikation med Hemligt – böckerna var total. Det spelade ingen roll att huvudpersonerna hette så fåniga namn som Barbro och Dagmar (Daggi). Det var intressant för mig att Barbro förstod att Daggi var med henne för att hennes utseende var lite mindre sött, men bara lite. Men jag tror att det viktigaste för mig i de böckerna var att Barbro att böckerna faktiskt bygger helt på hennes egna skrivböcker från den egna tonåren.
Femte sidan i läsdagboken (jag har en tendens att glömma den) inleds med En sån som du av Wikström och Utflykt till verkligheten av en okänd författare (vem?) innan de tre ovanstående böckerna tar vid (alla 4 och 4+, men jag vet att jag njöt av att läsa dem). Sedan följer i nämnd ordning, Sparka inte katten (Falk), Pella i praktiken (Wärnlöf), Den gamle och havet (Hemingway), Brukar Betjänter Begå Bankrån (Wodehouse), Vem? Jag? Vadåför? (Malmborg), Peters baby (Jacobson) och slutligen Wodehouse igen. Vad säger detta? Kanske att man var helt vanlig tonåring, med en läsblandning som speglar tidens politiska klimat, att läsaren fortfarande är fast i ungdomsboksträsket men är på väg mot en viss klassisk bildning??, (Hemingway var för övrigt den enda 5 på den sidan.)
Läste man för att skydda sig mot verkligheten? Hur många i min klass var läsare på samma sätt. Ingen aning, jag pratade inte om böcker med någon i skolan, utom kanske med min svenskalärare. En fantastisk sådan, men jag var inte helt säker på om jag gillade att hon läste mina berättelser högt för klassen. Kommer ihåg en som handlade om en man som låg i badkaret och var på väg att dö. I slutet av berättelsen kommer det fram att en anledning till självmordet är hans impotens. Gud, vad jag skämdes, speciellt när hon gick vidare genom att förklara ordet också. Det var såå pinsamt att jag minns det fortfarande, så många år senare. Men nu mer med en känsla av hon gjorde det mer med tanke på sig själv än med omtanke om mig. Hon borde ju ha förstått vad hon utsatte mig för och vad hennes utspel gjorde för min ställning i klassen.
Man kan i alla fall konstatera att utan min läsning hade jag ju aldrig kunnat skriva den där berättelsen vars innehåll låg så många år före min egen erfarenhet.