Idag satt jag på Skeppsholmen och skrev bland tjärdoft och blommande magnoliaträd. Det var varmt där i solen på bänken och tankarna blev långsamma medan pennan ändå villigt löpte över papperet. Framför mig strosade pappor med sina barnvagnar och jag tänkte på Kristina Sandbergs Att föda ett barn, som jag nyligen läst ut. Livet är trångt och tungt i den. Huvudpersonen Maj, har det svårt.Det skulle ju bli så bra när Maj flyttar till Örnsköldsvik och börjar arbeta på konditori. Men livet blir inte alls som hon tänkt. Den där kärleken till Erik som inte alls älskar henne och som behandlat henne så illa, den lever ändå kvar, som om hon inte vore värd annat än de små smulorna. Och när hon av misstag blir med barn med en äldre man är det är svårt med kärleken till barnet och mannen hon gifter sig med för att slippa vanäran i att vara ensamstående mor på 30-talet. Jag fängslades av boken, tyckte mycket om språket, den psykologiska blicken och jag ser fram mot att läsa kommande delar i något som jag läser ska bli en trilogi. De där frånvarande papporna, som inte alls finns där för att de super som Majs man eller för att de som i min egen nya bok sticker sin väg, så sorgligt det är med dem. Och jag tänker att det är en värld så långt bort från dessa självklara småbarnspappor som tillsammans strosar förbi, som emellanåt slänger upp ungarna över axeln och emellanåt rullar runt med dem i gräset. Nej allting var inte bättre förr. Inte alls. Giv åt alla barn en Alfons Åberg-pappa! Och en mamma som orkar se.
Och åt alla vuxna den goda halloncheesecaken jag sedan åt på af Chapman.
Doris Dahlin
2011-05-11