Efter vedflyttning, provpimpning av böcker och nattliga drömmar är det dags att blogga igen. Har insett att jag inte är någon bloggare, i mitt huvud bloggar jag och om man kunde tänktanka ner blogginläggen hade det nog varit annorlunda. Nu kommer lätt något annat emellan., men turligt nog har jag mina fantastiska kollegor som backar upp och skriver.
Tänkte på hur mycket jag kände igen i förra inlägget. (Kanske inte när det gäller omläsningar, dock). Många av oss bibliotekarier och storläsare som växte upp i Sverige under några decennier i senare delen av förra seklet har nog en liknande läslista. en kanon. Man kan undra hur de senare generationers kanon ser ut? Harry Potter, vampyrer, harry potter, harry, harry potter, vampyrdeckare. En något ensidig kanon, eller är det kanske bara jag som är generationsfördomsfull? Hoppas det! Sedan jag slutade som ungdomsbibliotekarie har min kanon-kännedom på den fronten blivit i nästan obefintlig och man nås bara av de stora vågorna.
Jag är Maria jag av Hans-Eric Hellberg. En femma, jag vet hur jag skrattade och köpte alla komiska inslag med hull och hår.. (Det gjorde jag även nu när jag läste den, scenen där Maria åker tåg hem med sitt stora paket för att fira jul har fortfarande sina poänger.) Jag hade kunnat skriva till författaren då ser jag nu, i sitt förord skriver han sin adress, Byängesvägen 46 i Borlänge.
Där skriver han också att hela boken vill vara ett svar på frågan vad hände med huvudpersonen Maria från de andra böckerna Morfars Maria och Martins Maria (andra femmor). I min omläsning idag är de avsnitten som hoppar in i framtiden som stör mig i boken. Nuförtiden har han inte sin adress men väl och det verkar vara fullt ös på honom fortfarande.
Samtidigt har jag äntligen läst Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Den låg länge segt på nattduksbordet men plötsligt kunde jag inte sluta läsa trots att jag egentligen inte var ett dugg intresserad av vad som hände huvudpersonen Maj, Så något magiskt med den måste det ha varit. Som tur vad tog den slut inatt. Kristian Lundbergs och allt ska vara kärlek vågar jag inte börja på. Har så höga förväntningar, tror på mycket upprepningar som vanligt men på något sätt har jag köpt dem rakt av i hans tidigare böcker, men nu är jag rädd att bli besviken. Har gett den till min man för provläsning.
Samma sida som Maria-boken, början av 1975, är det mycket politiska böcker. Hela Trälarna-serien av Wernström, Avva och Nenne, den vågade man knappt läsa, men det visade sig att omslaget lovade mer än det höll. Då var det mer ös i Kram och Puss med Hellberg. Där sitter flera scener fast i huvudet fortfarande. (Oj, vad många som läst om dem visar nätet)
Malmberg, Beckman, Wärnlöf, här är det blankt i minnet!. Thorvall och hennes Thomas, en vecka i maj kommer jag ihåg, och även hur jag förvånades när böcker av henne dök upp även på mammas nattduksbord.
Sedan mer Hellberg Förbjudet, Älskade Maria. Ständigt denne Hellberg!
Men sedan ser jag, Maria Gripes Ellen dellen, och på nästa sida kommer den, Pappa Pellerins dotter. Håller med kollegan Ylva; Gripe!! Bara omslaget gav mig vällustrysningar. Perfekt dagdrömbok för en livshungdrig, lillgammal 13-åring. Det är en bok som jag fortfarande har kvar och inte vill gallra ut hemma. Den betyder något. Och där, direkt efter kommer en annan känd bok, en klassiker. Glaskupan av Sylvia Plath. Den får också en 5, men kan jag ha fattat allt? Första upplagan på svenska måste det ha varit. Hur fick jag tag på den? Mamma igen? En av de få böcker jag läst om för inte så länge sedan och höll hela vägen.
Och nästa sida; Singoalla (Rydberg) 5. För mig är den i samma andetag som Pappa Pellerins dotter.
Sommaren kommer, (Jag tror att jag är kysst nu och har klippt håret och slängt glasögonen)
Kulla-Gulla, hela serien som fanns då. De hittade jag i en koffert i garderoben hos mormor. Det var bra, för det fanns inte så mycket annat att göra där än att läsa. De första böckerna får en femma men sedan dalar betygen. Kulla-Gullas myrtenkrona får bara en 2! Denna sommar befolkas också med Mumin, hela serien med Pappan och havet i spetsen blir det och idel höga betyg. Sommarboken lite längre fram får däremot bara en trea (förlåt Tove)
Lite överraskande får Wodehouse en 4. nej, nu börjar jag i alla fall tråka ut mig mig själv, så det får räcka för idag. Lite långt blev det. Sorry.
Nästa gång ska jag fördjupa mig lite i Jättehemligt – serien. Kanske.
Mia