Är det någon fler än jag som missade Fjärilen i glaskupan när den kom ut? Den har länge legat i min bokhylla men så plockade jag fram den nu när jag egentligen ska förbereda vad jag vill tala om vid en mässa i Hille kyrka på söndag.

Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att jag valde just den boken mest för att den är så tunn. Den såg ut att vara vad jag skulle hinna och orka nu när jag egentligen inte har tid men ändå greps av läshunger. Något att kanske mest bläddra i. Men när jag väl börjat läsa var jag fast. Författaren, Jean-Dominique Bauby, är på toppen av sin karriär och lever ett glamoröst liv när han plötsligt drabbas av ett slaganfall och blir totalförlamad.  Tillsammans med en förlagsredaktör skriver han sin bok med hjälp av blinkningar.

Jo det hade jag ju läst om förut. Men vad jag ändå inte förstått var kraften i boken. En bokstav i taget. En sådan livsvilja i dessa mödosamt nedtecknade ord. En sådan påminnelse om livets skörhet men också om den näst intill ofattbara livsstyrkan. Som maskrosorna intill mig som trängt upp mellan stenarna och lyser med hela sin styrka trots nästan ingen jordmån alls. Det är underbart med hans sätt att också kunna skratta åt katastroferna, att se, reflektera och fortfarande leva för fullt där inuti. Boken hjälper mig att mitt i det kaotiska livet tänka på vad som egentligen är viktigt.. Det är en bok som påminner om att själen ändå kan flyga fritt som en fjäril också när kroppen är instängd.

 
Ett tema i den där mässan där jag ska tala i morgon är att växa som människa. En av texterna är kärleksbudskapet “Du skall älska din nästa så som dig själv”. Och jag inser att det är en alldeles utmärkt förberedelse att läsa den här boken.