I morse intervjuades jag i Plånboken i P1, om min nya bok och varför jag ofta skriver om hur det är att växa upp i fattigdom. Hur skulle jag kunna göra annat? Bara den som alltid haft pengar kan tycka att pengar är oviktiga.
Direkt efter programmet åkte jag till konferens på Hesselby slott. Mina tankar fladdrar vilt omkring. Kontrasterna är stora. Precis som vädret utanför mitt fönster. Den ena minuten slår regnet mot min ruta, den andra skiner solen. Jag sitter här i mitt Thomas Di Leva-rum, ser ut över de överdådigt blommande syrenerna där utanför, de orientaliska kuddarna och de vackert mönstrade golven här inne. Snart ska jag sova på på sängen som är klädd med en Di Leva-kaftan. Jag ska vila i tavlan med två öppna händer och jag ska känna tacksamhet över det liv jag nu lever. Veta att jag aldrig ska glömma fattigdomens utsatthet. Veta att inte blunda för och förneka den verklighet som finns runt omkring mig utanför den här slottsflygeln.
Hade jag som barn klarat mig utan det hopp som böckerna gav mig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.