Det ligger många böcker på mitt sängbord. Den nyaste tänker jag inte läsa. Vågar inte just nu. Det är min egen Till mamma på mors dag som just anlänt från tryckeriet. Med skräckblandad förtjusning bläddrar jag lite. Fnissar, känner ilska och sorg. Men lägger sedan igen den. Jodå jag ska läsa, jag vill! Och jodå jag vet vad det står i den, det är ju faktiskt jag som skrivit den :) Men ändå… Lite läskigt är det allt att det nu inte går att ta tillbaka ett enda ord. Att jag inte längre kan fila på orden, meningarna. Att jag inte längre kan ta tillbaka den berättelse som också skrämmer mig.
Lite märkligt var det också att första gången logga in på Bokcirklar då jag skulle välja ett favoritcitat. Va! Där var ju ett citat från mitt manus som just gått till tryckeriet. Edith Södergrans ord: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Ett märkligt sammanträffande. Så därför får ni tjuvläsa lite ur boken som ännu inte kommit ut. Varsågoda här kommer stycket där just det citatet finns med:
“ Min ena sida har varit anpassning, den andra att ta alltför mycket plats. Jag har överlevt endast genom att mycket tidigt känna av små signaler på ovilja och avundsjuka och att då genast kliva tillbaka, göra mig mindre än vad jag är.
Det enda jag någonsin broderat är ett stycke tyg med Edith Södergrans ord: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Jag önskar att jag en gång ska bli så modig att jag med kraftiga, röda häftstift sätter upp det nu så prydligt hopvikta tygstycket. Det ska då sitta på min sovrumsvägg. Eller kanske i vardagsrummet. Kanske skulle jag brodera ännu en och sätta på dörren till mitt arbetsrum. De kunde få plocka ned mässingsskylten med mitt namn och min titel och i stället skulle jag placera dessa ord där.
Men jag vet varför jag inte vågar. I samma stund jag gjorde det skulle jag förintas av dem. Liksom jag förintades av min mamma.”
Och apropå lite galna författare som inte vågar läsa sina egna böcker har jag nyligen läst Arvid Lagercrantz Mitt galna liv. (Får man skoja om galenskap? Jo det får man. Det svåraste har jag överlevt genom galghumor och att ömsom gråta, ömsom skratta) Han kallar den själv “en memoar om psykisk sjukdom”. En bok om en man som klarat av ett liv som mycket framgångsrik journalist och däremellan haft maniska turer på psykiatriska kliniker. Numer har han accepterat ett liv med diagnosen bipolär sjukdom. Det är intressant med någon som delar med sig från psykisk sjukdom som många andra skäms för – och andra uttalar sig föraktfullt om. Egentligen är vi väl alla både starka och sköra. I alla fall jag.
Tack för välkomnande kommentarer! Just nu fungerar inte sidan där jag kan svara på kommentarerna så jag gör det här i stället. Den där författarkvällen i Sollentuna minns jag också. Det är en fantastisk del av skrivandet att få prata med läsare och se hur boken lever vidare och blir lika många nya berättelser som det är personer som läser den. Och Eva, den senaste heter alltså Till mamma på mors dag. Nu är den snart ute i bokhandeln!