Just nu läser jag Båten. Jag har bara läst några av novellerna ännu, men har svårt att lägga den ifrån mig. Jag tycker om att läsa och att skriva noveller. Tyvärr är ju bokförlagen inte lika förtjusta eftersom noveller säljer dåligt. Det är förvånande att noveller inte lockar fler läsare, när vår tid är splittrad och vi så ofta väntar i telefonköer, på försenade tåg eller på John Blund . En novell i väntan, kan det vara bättre?
Båten, ska vi om några veckor diskutera i min bokcirkel, som vi döpt till Boktornet, efter det torn där vi oftast sitter. Där har vi en så underbar utsikt över hela Stockholm att vi skulle kunna ägna oss åt att bara njuta av alla de vackra taken, himlen och ljuset. Men väl inne i bokdiskussioner, god mat och gott vin, glömmer vi ofta utsikten. Till rutinerna hör också att var och en skriver lite kortfattat om vad den tycker om den aktuella boken. Vi har haft vår cirkel i flera år, så det har blivit en hel del i vår gula anteckningsbok. En penna är redan utnött. Vi läser böcker från olika delar av världen, håller oss mest till skönlitteratur men har ibland också läst facklitteratur. Själv minns jag till exempel Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till genombrott. Vilken fantastisk tid den beskriver med dessa sökande kvinnor på alla plan – politiskt, praktiskt, andligt, estetiskt, sexuellt. Hur hann de med allt detta både vad gäller arbete och privat? 1920-talet, den omvälvande tid, då de fascinerande, färgstarka kvinnorna i Fogelstadgruppen uträttade sådana storverk. Ändå dröjde deras genombrott. Varför det? Det är en av de frågor Ulrika Knutson väcker. Att läsa den boken gav mig påfyllning av mitt eget livsmod. Fortfarande så här flera år efter det att vi läste den i bokcirkeln, får den mig på gott humör.
Men Båten blir det alltså nästa gång. En prisad debutbok, av Nam Le, som själv är född i Vietnam och uppvuxen i Australien. Men han rör sig mellan olika identiteter som vore han latinamerikan eller iranier. Det viktiga är upplevelsen på en långt djupare nivå, de mänskliga konflikterna, det komplicerade i att vara människa. Som läsare får man möta historiskt viktiga händelser, sammanvävda med mycket speciella levnadsöden. Av det jag läst hittills har den inledande novellen berört mig starkast. Den som kanske handlar om författaren själv? Huvudpersonen är någon som likt Nam Le, går en skrivarkurs. Just när han har skrivkramp får han besök av den far han inte alls vill träffa. Den far som bär med sig den mardrömslika upplevelsen av en massaker under Vietnamkriget. I samma novell hånar Nam Le de litterära agenter som vill att han ska skriva utifrån sina egna erfarenheter. Han vill inte skriva “etnisk litteratur”. Men tänk om det ändå är just det han skulle göra? Men på sitt eget sätt. Inte det anpassade, det som ska sälja bäst, utan det som kommer allra längst inifrån honom själv. Egentligen avskyr jag ju själv när andra säger vad jag borde skriva, så själva tanken är förbjuden… Men det är ändå den som väcks i mig. Nåväl, jag ser fram mot att läsa resten av de här välskrivna novellerna.
Jag som är boknörd och nästan alltid varit med i bokcirklar, är just nu med i två stycken. I den andra cirkeln, läser vi inte bara den utvalda boken, utan väljer också en favoritdikt, utifrån en på förväg bestämd poet. Hittills har våra poeter varit Sonja Åkesson och Tomas Tranströmer. Till nästa gång ska vi läsa Yarden och välja en dikt av Verner Aspenström. Det är härligt med bokcirklar – som här på nätet, eller i verkligheten. Med bokcirklarna blir det av att jag läser böcker jag annars inte skulle läst. Men framför allt är det diskussionerna som ger mig mycket, att höra vad andra tycker, att själv formulera vad som egentligen hände inuti mig när jag läste.