Jag är i sommarland, några mil norr om Gävle, där jag ofta vistas den här delen av året. Brasan sprakar och dimman gör lätta piruetter där ute mellan öarna. När mina barn var små talade vi ofta om att det var älvorna som dansade. Kanske tror jag fortfarande längst där inne att det är så.

Själv dansar jag inte alls. Trött ligger jag i soffan och läser långsamt om Kerstin Thorvall. Svenska Dagbladets Karin Thunberg fann nyligen ett av hennes oöppnade brev i arkivet på Kungliga biblioteket. ”Till barnen när jag dör”. En död mamma. Ett oöppnat brev. En sådan sorg där uti. I det oöppnade kuvertet finns ett papper; ”Ni har varit underbara, enastående söner och jag älskade er mycket.” Så glad jag är att hon ändå skrev de orden. Att de fyra sönerna som så många gånger blev bortvalda till slut fick dem.

När jag var tonåring kom hennes ungdomsbok ”Vart ska du gå? Ut” Jag har fortfarande kvar dagboken där jag skriver om hur annorlunda och bra jag tycker att den är. Där skriver jag också om hur jag själv skulle vilja få vara en tonåring, en sådan som smällde i dörrar och surmulet muttrade ”ut”. En sådan som inte satt med alla känselspröten ute för att kunna parera alla katastroferna. Så lite jag då visste. Inte hade jag en aning om att Kerstin Thorvalls söner också hade en mamma de skulle hjälpa att leva. Den perfekta mamman, önskemamman finns inte, en tillräckligt bra mamma räcker långt. Men kanske var Kerstin Thorvall till och med en rätt usel mamma, jag vet inte. Vad jag vet är att hon var en viktig författare.

Tänk debatten när Det mest förbjudna kom. Vem annan hade vågat skriva den, hade vågat de viktiga frågor hon väckte? Själv var jag förundrad att den kom att handla så mycket om det hon skrev om sin mamma, så lite om själva boken, så lite om det hon skriver om sin pappa. Den psykiskt sjuka pappan som kanske sexuellt utnyttjar henne. Som om det inte fanns. Som om det inte måste funnits med henne hela livet.

Med de senare fantastiska böckerna fick hon äntligen välförtjänt god kritik och positiv uppmärksamhet. När man skjuter arbetare, Berättelsen om Signe, var två av de böcker som jag slukade. Ljummen var hon inte men eldfängd med ord som rev, slet och samtidigt gjorde att de också blev mina upplevelser. Som med dikterna, många gånger oförtjänt bortglömda men upplyfta i det kulturella ljuset då Göran Greider samlade dem till Jag är en grön bänk i Paris.

Medan hon ännu levde fick hon Moa Martinson-priset. Så olik Moa och ändå lik henne. Orädd. Utmanande. Med ord skrivna och lästa långt innanför huden. Den stämmer väl den text hon också lagt i det där kuvertet till sönerna. ”Eftermäle önskat av K. Thorvall. Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det”. De orden kommer att följa mig länge.