Jag läser inte deckare särskilt ofta. Men när jag väl gör det föredrar jag tre sorter: klassiska deckare à la Georges Simenon, deckare med övernaturliga inslag eller deckare med starka socialrealistiska teman, helst utan poliser i huvudrollerna. I klassiska deckare får det gärna finnas poliser, men i moderna deckare vill jag helst slippa dem så mycket det bara går. Moderna poliser gör mig väldigt, väldigt sömnig. (Disclaimer: Det finns förstås undantag.)
En av mina favoriter bland moderna deckarförfattare är Denise Mina. Nej, det var orättvist skrivet – hon är en av mina favoritförfattare. Punkt.
Mina föddes i Glasgow 1966. Som sextonåring hoppade hon av gymnasiet och hankade sig fram på låglönejobb, innan hon tog igen sin missade utbildning och började doktorera i kriminologi.
Jag kan varmt rekommendera Minas Garnet Hill-trilogi och Paddy Meehan-böcker. Huvudpersonerna Maureen och Paddy är modiga, sårbara och street smarta underdogs. Berättelserna utspelar sig i skitiga Glasgowmiljöer, utan att det blir socialporr av det hela. Mina har inte ett uppifrånperspektiv när hon skildrar samhällets utsatta. Hon är med dem, hela vägen.
Mina har även skrivit om en polis – Alex Morrow – men de böckerna har jag inte läst än. Någon gång ska jag göra det och se om jag blir sömnig.
Tyvärr har jag hört att Minas böcker inte är så bra i svensk översättning (det kanske är något med skotskan?), men det är, som sagt, bara hörsägen …