På gymnasiet hade jag en av mitt livs största läsupplevelser.
I min mammas bokhandel jobbade en tjej som läste litteraturvetenskap och dyrkade Thomas Pynchon. Vi brukade så klart prata böcker. Jag har för mig att det var så här: vi diskuterade Anne Rices vampyrböcker (jag gillade inte, hon gillade de första böckerna men tyckte att de blev sämre och sämre) och då kom hon in på en serie som hon tyckte att jag skulle läsa.
Sagt och gjort. Nästa gång jag kom till bokhandeln hade hon med sig de första Sandman-albumen – Neil Gaimans epos om drömmarnas furste Morpheus. Jag tog hem dem och började läsa.
Det var som en drog. Jag läste och när jag inte läste gick jag omkring som en zombie. Och sedan läste jag om.
Om jag skulle göra en lista över de verk som har påverkat mig mest som läsare – och som författare – skulle Sandmanserierna defintivt hamna i topp tre. Det finns så många saker som är geniala med serien, men jag tror att det som berörde mig mest var Gaimans universum. Jag älskade huvudberättelsen, men det som gav den djup var det som pågick vid sidan av – bikaraktärerna som kom och gick och dök upp igen, deras berättelser, perspektiv och öden.
Jag tror att det är Gaimans fel att jag så fort jag ska skriva något mer omfångsrikt obönhörligt dras mot berättelser med flera karaktärer, flera perspektiv och massor av små olika linjer. Något som Mats och jag verkligen får frossa i när vi nu skriver Cirkeln. Att få bygga i en hel värld. Finns det något bättre?