Böcker är beroendeframkallande. Jag räknade för några år sedanut att jag får i snitt två böcker i veckan. Och så köper jagändå några, hela tiden. Förra veckan kom det plötsligt 10 nyaböcker, några köpta, några gåvor, samtliga mycket lockande.När ska jag hinna läsa dem?
Man kan smaka på alla, och sluta ha dåligt samvete om inte varjesida blir läst. Under april månad har jag fått förmånen attdela med mig av nya och gamla läsupplevelser.
I går läste jag en alldeles ny bok, _Vår man på Aran_, av PerHolmer, en mycket fin essäsamling om bortglömda och ihågkomnaplatser, författare, skådespelare, filmer. Titeln syftar påpoeten Axel Liffner, som enligt Holmer skrivit en av den svenskalitteraturens två vackraste dikter, den som börjar Djupt i engrotta på Aran, ur samlingen Semikolon från 1951.
Flera av de finaste svenska essäer jag läst finns i denna bok, somden vemodiga “Det sista året i Franz Kafkas liv” om mötet medKafkas sista kärlek, den femton år yngre kokerskan Dora Diamant.Eller den tragiskt komiska “Förgäves vädjan till Goebbels”,berättelsen om hur den nazisitiska propagandaministernsungdomsvän, den till USA utvandrade judiska advokaten Joseph Josef,hösten 1944 försöker vädja ”till eventuella rester avförnuft” hos Goebbels.
I Holmers tredelade berättelse om detta ingår ett besök i debåda huvudpersonernas barndomsstad Rheydt, citat ut Goebbels romanfrån 1929 samt citat ur Josefs apell. Här ges på blott åttasidor en ofattbar mängd intressant information, i elegantaste tänkbara litterära utförande.