En notering på långfredagen, när Kerstin Wixe i P1 ledde ett morgonsamtal på temat ”Byta världsbild”. Det är något som många tvingats göra, till exempel efter Sovjetunionens sönderfall.
Jag råkar läsa en bok på samma tema just nu: Pol Pots leende (Atlas 2006, Månpocket 2009) av Peter Idling Fröberg. Fascinerande läsning om den lilla grupp svenskar som reste genom Kambodja 1978, under pågående ”folksjälvmord” (författarens uttryck) utan att märka något av vad som pågick. De var övertygade kommunister.
Hedda Ekerwald var med på resan. Hon vill inte bli intervjuad, men hon samtalar med författaren. Om vikten av att stödja folket i kampen mot USA-imperialismen. ”Att det var sedan det blev fel. Ungefär, säger hon, som att vara kärnkraftsvän och försöka förhålla sig till Tjernobyls härdsmälta.”
Jag har följt kärnkraftsvännernas framfart i medierna sen dess. De har aldrig förhållit sig till den förändrade verkligheten. De har bevarat sin dröm: det kan inte hända här, det där var i Sovjetunionen!
De har under 25 år talat om en renässans för kärnkraften. Någon sådan kom aldrig. Utbyggnaden avstannade. Utom i Japan och några andra länder i Asien. Kommer Fukushima att påverka kärnkraftsvännernas världsbild? Det tror jag inte.
Hoppet står till att investerare tvingas förhålla sig till det som verkligen hänt. Vem vill ta risken att förlora ett helt kraftverk på någon timme? Och behöva bygga upp en ny tillvaro för alla i den radioaktivt smittade zonen som aldrig får flytta tillbaka hem?