Sedan i september är jag hemma på dagarna med min dotter Agnes, är pappaledig som det heter. På dagarna är det fullt upp och på kvällarna när Agnes har somnat vill jag ofta bara dö framför teven. Det är en stor förändring. Tidigare har jag kunnat skriva hela dagar och nätter i sträck, har stängt av omvärlden, försvunnit bort i tankar, strosat runt på stan i min egen lilla bubbla.
Jag älskar att vara med Agnes. Hon lär mig otroligt mycket om livet och jag skrattar mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Är jag borta från henne några timmar börjar jag längta intensivt.
Längtan efter att skriva är något annat. Livet förändras hela tiden, skrivandet är en del av livet, skrivandet anpassar sig. Längtan laddar skrivögonblicket. På något sätt har jag ändå lyckats skriva, för så är det, på något vis letar sig orden alltid fram. Tidigare har jag haft idéer om att jag måste vara ostörd för att skriva. Nu skriver jag var som helst när som helst det dyker upp en minut, det är jag tacksam över. Agnes får mig att ta mig själv på mindre allvar och samtidigt möter jag livet med större varsamhet. En varsamhet som letar sig in i språket.
Nästa år, våren 2012 kommer min första roman för vuxna ut på Norstedts.
En roman om längtan har det av någon anledning kommit att bli.