Du är inte här.
A great record. När jag hör låten Tous les garçons et les filles väcks något i mig som jag har svårt att förklara, sätta ord på. Jag blir olycklig och lycklig. Hela högstadiet sjöng vi denna låt i slutet av franskalektionerna. Jag minns något jag har svårt att minnas utan att lyssna på denna låt. Jag har glömt det. Men minnet finns lagrat i låten. Det drar igång lusten att skriva. Ungefär samma förhoppning jag känner när jag hör låten känner jag inför att skriva. Lusten och skräcken att minnas sådant jag inte kan minnas på annat vis. Ett sätt att våga minnas. Äntligen händer något, äntligen gör jag något som ska få allt att förändras.
Ur kärlekens samtal av Roland Barthes:
”Att veta att man inte skriver för den älskade, att veta att det man kommer att skriva aldrig kommer att göra mig älskad av den jag älskar, att veta att skrivandet inte kompenserar något, inte sublimerar något, att det just är där du inte är – det är början till skrivandet.”
