En ny och en ganska ny svensk diktsamling, är Anders Olssons men så oändligt lätt att svara dig och David Vikgrens Folkmun. Jag läste dem för någon vecka sedan och känner mig fortfarande uppfylld av dem. Titeldikten i Olssons bok, Vikgrens humor och det lugn med vilket han vänder orden och ser på dem från olika håll. En varm och klok blick finns i hans dikter, och en lust att låta språket bete sig på olika sätt; stora och tunga, gamla rytmer kan dra genom bilderna. Här finns ett slags korta, klara prosastycken, och glesare rader som växlar tempo och rymd. Hela tiden finns något som drar sig undan, som gör motstånd och ställer en inför ordens förmåga att vara tvetydiga. Men även ett klart hörbart tal om den känsla av att ha blivit svikna som kan prägla norrländska avfolkningsområden, och de rörande, ibland komiska försöken att klara sig vilka i mångt och mycket består i att marknadsanpassa sig. Att både skapa en marknad, tex turism, och fylla den med innehåll.
2011-02-03