Sist jag spenderade en längre tid i Paris läste jag Rilkes Malte Laurids Brigges anteckningar. Nu när jag är här igen märker jag att boken kommer tillbaka; jag återupplever den. Scenen när Malte går runt i Paris och får syn på den kvarvarande väggen av en i övrigt riven byggnad. Det är innerväggen som står blottad, den ”svettas fram lagren av tapeter, solblekningar, fett, dessa livs luft som ännu ingen vind skingrat. Där stod middagarna, sjukdomarna, svetten som bryter fram under armarna och gör kläderna tunga. Den söta, långa lukten av försummade dibarn och ångesten av barn som går i skolan…”
Anselm Kiefer berättade på en föreläsning på Collège de France, han är gästprofessor här under våren, om Christian Boltanskis konstverk The Missing House. Under sina vandringar i Berlins gamla judiska kvarter fastnade Boltanski för tomrummen som finns här och där mellan olika byggnader. Han tog reda på att byggnaden på Grosse Hamburgerstrasse 15-16 hade förstörts under bombningarna 1945 och aldrig återuppförts. Längsmed husväggarna på vardera sida om den saknade byggnaden kom han att fästa plaketter med namnen på de människor som bodde där under 30- och 40-talet. Namnen på judar som blivit deporterade, namnen på dem som fått ta över deras hem.
Det är som om både Boltanski och Rilkes romanfigur lyssnar med ögonen. De nosar på staden med blicken och väcker upp skikt av liv. Malte säger i boken att han under vandringarna i Paris lär sig att se. Och det sättet att se och vara med världen präglar nog många konstnärers arbete.