Läser Göran Sonnevies dikter: de kommer fort nära. Det ligger väl i rösten, det lyriska talet man hör, men också i diktens blick. Vem är människan? Vad gör hon? Hon är så gåtfull. Musiken pågår. De fruktansvärda handlingarna pågår. De som inte står ut med att människan finns existerar.
Tänker på detta att uppleva och skapa konst, att det är en unikt mänsklig erfarenhet att till exempel skriva och läsa litteratur. Litteraturen är – åtminstone en del av den – en av få saker i samhället som inte låter sig anpassas efter krav som den inte finner (konstnärligt) giltiga; fast de som ställer de kraven alltid har funnits. Den söker sin egen väg. I det påminner den kanske om människan själv?