Jag är hitorieberättare, men jag tror att skrivandet och läsandet har liknande drivkrafter. Jag skriver av samma skäl som jag läser! När jag skriver är jag en läsare och när jag läser är jag delaktig i en skapelseprocess. En bra berättelse ska frammana en virvelförnimmelse, en medsugande svindelkänsla. Som när man blir förälskad, förföljd, sinnligt besatt eller mörkrädd. Det man inte har upplevt eller vågat göra i verkligheten finns i böckerna. Visst finns det ord som är väldigt dunkla? Till exempel avsked, saknad, innerlighet? Eller åtrå, svek, längtan, glädje, övergivenhet, ansvar, rädsla? Dikten preciserar känslor och tankar men orden ger upphov till mångtydiga föreställningar. Artur Lundkvist brukade säga:
”Det effektivaste ordet träffar alltid en aning vid sidan om”.
Jag föddes i en by på Kuba och när jag var liten brukade mina bykompisar samla ihop pengar så att jag kunde gå på bio åt dem. När jag hade sett filmerna samlades vi på torget vid havet och jag redogjorde för vad jag trodde att jag hade sett. Kompisarna tyckte att mina versioner var mer spännande och “sevärda” än själva filmerna, eftersom jag kunde berätta otroliga detaljer och förvecklingar från en och samma film. Mina åhörare blev så trollbundna av mina uppdiktade historier och påhitt att de köpte både läsk och kakor till mig så att de kunde fortsätta att se film genom ombud.
Att vara författare/läsare är alltså att förvandla och att förvandlas.
Mest har jag skrivit om kärlek (tror jag!). Florina är en erotisk berättelse om ett par som nästan utplånar varandra bara därför att de vill finna den riktiga kärleken. Fredrika i Paradis handlar om Fredrika Bremers kärlekslösa barndom och hennes kringflackande kärlekstörstande liv. Min så kallad ”Kubatrillogi” kan sammanfattas med en enda titel: Dårskap och kärlek.