Väder och elände
Vad det är för ordning på vädret begriper jag inte. Vissa dagar vräker snön ner och långa perioder har det varit tio till femton grader kallt för att detta sen en natt tvärt ska vända och övergå i töväder och regn i ett par dagar med översvämningar och slask runt fötterna innan det fryser till på nytt och blir tvärhalt så det är förenligt med livsfara ge sig ut på promenader. Det har fått bli simning istället nu en tid fast då måste jag ju åka spårvagn till simhallen och spårvagar i den här stan är knappast mera pålitliga än tågen i landet så inte heller det är särskilt roligt. De enda som är riktigt nöjda vintern såhär långt är väl elbolagen och Vattenfall som bara helt sonika kan stänga ner några reaktorer för att trissa upp elpriset göt syy när det är på topp bara släppa på överskottet av vattenkraften och kapa hem högvinsterna. När de så kallade marknadskrafterna får härja fritt råder ju en verkligt hårresande både logik och moral som i alla fall inte mina föräldrar, grannar och lärare lärde mig och som gör att stora bolag och bankerna kan kompensera det dåligt jobb de gör med att ta mera betalt för det eller be skattebetalarna som aldrig har sett och aldrig kommer att se röken av en storvinst att gång på gång betala förlusterna. Man kan bara välja mellan att tappa modet eller låta gnistan tändas och då väljer jag själv helst det senare. En liten djävel som tänds i mig förser mig med energi och när den pumpar i mig fungerar jag bäst i åtminstone jobbet.
Att läsa fungerar också stärkande och vid sidan av all litteratur som jag ännu inte upptäckt rymmer bokhyllan ett antal godingar som jag av och till återvänder till för att få mod. Där finns bland mycket annat Dan Anderssons samlade dikters utgåva från någon gång på sextiotalet som var den första litterära upplevelsen för mig. Den återvänder jag inte till så ofta numera eftersom jag kan de flesta dikterna utantill. Däremot återvänder jag gärna till William Faulkner som var en av många författre jag upptäckte när litteraturen på allvar kom till mig på Ingesunds folkhögskola i början av sjuttiotalet. ”Medan jag låg och dog”, ”Stormen och vreden”, ”De vilda palmerna” och ”Ljus i augusti” är titlar jag ofta läser igen och igen. Andra böcker som jag gärna återkommer till är Carson McCullers ”Spegling i ett gyllene öga” och Flannery O´connors ”Och stormen för oss vidare” för att bara nämna ett fåtal av alla de böcker som starkt berört mig genom åren. En sån bok tror jag också Woodrells ”En helvetes vinter” med tiden kommer att bli och troligen också Cormac McCartys ”Vägen”. ”Ytterfil” av Jane Anne Phillips hör redan dit och jag räknar upp dessa böcker just för att det är några av de som tidigt betytt väldigt mycket för mig och fortfarande gör det. Här finns också ett relativt tydligt mönster om man är lagd för att leta efter det för det handlar mest om så kallad sydstatslitteratur med marginaliseradre platser som kanske en gång betytt något men inte längre gör det och där människorna som också en gång kanske också betytt något kämpar hårt och inte väjer för att ta till våld eller tänja på lagens råmärken för att hitta sig ett sorts uthärdligt liv i skuggan av den välfärd som berövats dem och byggts någon annan stans. Jag har ofta funderat på vad det är i den där litteraturen som verkar så tilldragande på mig och för ett antal år sen tog jag mig för att göra en resa till några av de amerikanska sydstaterna för att se om jag kunde hitta något som kunde ge svar på mina frågor. Jag fann på ytan tämligen döda trista småstäder och en mellan de gröna kullarna många gånger rufflig landsbygd med bilvrak på gårdsplanerna och fallfärdiga skjul till uthus, men när jag vågade mig ut på kvällen och gick på den lokala baren upptäckte jag att det faktiskt myllrade av liv under den till synes döda ytan. Det fanns företagsamhet där. Det fanns drömmarm hat och kärlek och det fanns minnen från en tid som varit och bitterhet över de som berövade dem det de en gång hade, men det fanns också ett slags djävlar anamma, vi skiter i höjdarna och sköter oss själva. Håll dem här ifrån bara för annars får de se på fan. Det var alltså ganska likt den miljö jag själv har mina rötter och känner att jag hör hemma i torts att jag idag framlever min dag i någon sorts medelklassliv i stan. Ändå är det som att hemorten i den där periferin där jag växte för alltid finns stämplad i min skallen som bomärke. Det är hit du hör. Du kommer härifrån och du kan aldrig helt lämna detta för de människor du har här har du blivit människa tillsammans med och delat förhoppningar och drömmar med som ni sen berövats och det gör dig någonstans längst där inne evig här. Jag vet inte om det helt är så men jag anar. Det finns få andra människor som mitt hjärta klappar så varmt för som dessa långt ut i perifrein som i skuggan av den tillväxtbaserade välfärden, där allt mer går ut på att helt utan moral berika de redan rika och ta ifrån de fattiga det lilla de har, ändå försöker skapa sig ett anständigt liv vare sig utan särskilt mycket tillväxt eller allt för mycket på tvärs med om inte lag så åtminstone moral. Att en och annan lag ibland bryts gör inte annat än i undantagsfall dessa människor till onda utan mera till överlevare och trots att jag befinner mig i förskingringen känner jag att jag i grunden är en av alla dessa.
Robert Kangas