Jag kan omöjligt minnas alla böcker jag läst. De smälter samman och blir till en enda bok. Eller, en enda språkvärld. Att läsa böcker av författare jag inte tidigare läst är att lära känna nya språkländer. Att läsa fler böcker av samma författare är att lära känna landets städer.
Jag håller på att lära känna Julio Cortázars språkland genom ”Hoppa hage”. Än så länge bryr jag mig inte nämnvärt om personerna, däremot har berättandet gripit tag i mig.
Katarina Frostensons språkland återkommer jag ständigt till. Idag har jag läst ”I det gula”. Jag tycker allra mest om att läsa hennes poesi högt. Att höra hennes dikt är som att lyssna på musik. Det är rytmer och klanger. Hon skapar en helt egen musikalisk skönhet.