2011 01 04
Så är då julen överstökad igen. Grisen är uppäten, plånboken är tom och tomten har dragit av sig masken för att återta sitt rätta sura jag och de julklappar han kom med är snart glömda. Granen barrar för fullt, det har hunnit bli 2011 och bara julgransplundring och lite skridskoåkning och simning med nioårig dottern år återstår innan allt är som vanligt igen. Glädje, svårmod och frustration har avlöst varandra under några veckor för att till slut landa i det vanliga pendlandet mellan det ena och det andra i denna ständigt pågående process som kallas liv. Det är som det ska vara.
På annandag jul var det inte det. Då kände jag mig sådär vanmäkligt överflödig som man kan känna sig när det är familjehelg, ens närmaste är hos sin mamma och man vänder sitt eget svårmod i sig själv endast. Det blir lätt ett fåfängt deppande då med tankar som inte lämpar sig för skrift så för att vädra ut lite och få luft under vingarna att vidga perspektiven med gaskade jag upp mig så mycket att jag kom till spårvagnen och drog ut till Frölunda torg. Det visade sig vara ett lyckat drag för väl där gick jag in på bokhandeln och ramlade över romanen ”En helvetes vinter” av Daniel Woodrell. Utanför bokhandeln satte jag mig på en av bänkarna under trappan till det övre planet och började läsa och sögs direkt in i ett sånt där mjukt lyckorus som gör att sidorna bara rinner iväg mellan fingrarna och innan jag ens såg upp igen hade jag läst femito sidor av den korta romanen och insåg att jag nog skulle tvingas ransonera om jag ville njuta boken länge. Ofta fungerar jag så att när något träffar hårt i mig så vill jag vara kvar där så länge det någonsin går för att behålla känslan i mig. Därför ransonerar jag, för trots de mängder av mycket god litteratur som skrivs och som jag glädjer mig åt att läsa är det bara ett litet fåtal författare jag känner till som kan ge mig det där lilla extra som förvandlar romanen eller varför inte novellerna till så mycket mer än bara en berättelse. I ljusa stunder fungerar en sån snarare som någon sorts livselexir för mig, en näringsinjektion som verkar förhöjande på känslan av att vara levande och skärper sinnena, blicken och tankarna om det jag betraktar så att nyanser jag annars inte ser eller kan läsa blir tydliga. Woodrell skriver om fattiga och kantstötta mestadels hel eller halvkriminella människor i Ozarkbergen, det bortglömda Amerikas bakgård i Arkansas – Missouri. Det är country noir, hårdkokt och rått men också sällsamt poetiskt och med stor ömhet om människor i en miljön så nära man med beaktande av lokala skillnader kan komma den Svenska miljö där jag själv har hämtat min litterära näring i nu tio böcker. Det är inspirerande men också lite bekräftande på att det ändå är värt någonting att vara där och borra.
Nåja, man väl inte förhäva sig, men nu med en normal vardag inom räckhåll är det dags att återgå till det normala livet igen och ta itu med den roman som jag påbörjade under sommaren och hösten men som under helgerna mest har skavt uppe i skallen men bara tillfälligtvis fått låna lite konkret uppmärksamhet i form av anteckningar i anteckningsboken. Det fungerar ju så med en roman hos mig att den har slagit bo uppe i skallen och lever runt där även om pennan får vila, men nu är det dags att kavla upp ärmarna och ta itu med jobbet. Det känns ungefär lika kittlande som just såna här stunder brukar kännas och till skillnaden mot de senaste fyra åren får jag den här gången på heltid under en längre period ägna mig åt det utan att styras av årsrapporter, verksamhetsplaner, budgetar, möten, personalbekymmer och allt annat som har med ledningen av en ideell förening att göra. Det känns helt enkelt väldigt skönt, för det är ju berätta jag vill och det finns så mycket där att berätta om och jag vill så gärna hinna göra det innan det är dags att lägga ner pennan för gott, för jag är fortfarande naiv nog att tro att det betyder något för någon och att det därför också är värt någonting för någon annan än mig själv att jag gör jobbet med det.
Läsa ikapp mig vill jag också göra och helst sånt jag inte hunnit med under de fyra senaste åren då min huvudsakliga lästid gått åt till att plöja svensk och nordisk litteratur. Närmast på tur efter Woodrell står en för mig ny bekantskap i det där fältet där jag själv känner mig hemma. Hon heter Tawin O´Dell och på läsbordet bredvid mig ligger ”Ivans återkomst”. Om det är värt någonting vet jag inte än men jag hyser tillförsikt då hon nämnts i sökningar om Country noir.
Robert Kangas