När jag läste den första versionen av ”Hoppa hage” tyckte jag att romanen hade ett rätt klart och tydligt berättande. När jag nu läser om boken i sin andra version så krackelerar den där tydligheten och jag undrar hur jag överhuvudtaget kunde tycka att den tidigare fanns. Jag känner mig som Bambi på is. Och förundras över att jag söker efter ordning så mycket att jag även finner den där den inte finns.