1997 kom Aase Bergs debutbok “Hos rådjur”. Jag minns inte riktigt om jag köpte den då eller året därpå. Men jag köpte den. Och försökte läsa. Jag klarade det inte. Jag skrämdes och äcklades av dikterna. Tyckte att de nästintill var oläsliga. Jag skyllde nog på texterna. Men att litteraturen ska öppna sig och ge en något kräver att man själv öppnar sig och tar emot den. Jag kunde inte det då. Så jag ställde boken i bokhyllan och lät den stå där.
Då och då tog jag fram den lilla boken. Bläddrade. Läste lite här och lite där. För att ta reda på om något hade ändrats. Det hade det inte.
Nu har jag gjort ett nytt försök. Jag bestämde mig för att läsa boken från början till slut högt för mig själv. Jag skulle inte fega ur. Jag skulle våga möta texten. Vara i den. Och det var då det hände något. Jag upplevde fortfarande obehag men det hade bytts till skräckblandad förtjusning. Jag kunde inte sluta läsa. Jag vill vara just där. I det skrämmande. Jag hade inte varit på en liknande plats tidigare. Jag visste inte ens att en sådan plats fanns. Men den finns. Och jag kan återvända dit när jag vill.