Att läsa eller inte läsa

Jag hinner tyvärr inte läsa så mycket som jag skulle vilja just nu, eller om det är så att jag inte prioriterar det för allt annat som pockar på att bli gjort. Det ska ju skrivas också och det ska övas vintersport och ibland under en intensiv skrivprocess försöker jag hålla åtminstone närliggande litteratur ifrån mig för att inte påverkas för mycket. Kära syster av Tawni O`dell har jag dock klämt även om risken för påverkan är påtaglig. Romanen överträffade alla mina förväntningar på den eftersom jag fått för mig att den inte bedöms komma upp i nivå med Ivans återkomst. Enligt min egen uppfattning är det tvärt om. Kära syster är verkligen som ett citat på omslaget säger ett förtätat drama som i mitt tycke saknar de där lite tröttande utvikningarna som finns i ”Ivans återkomst”. O´Dell går mycket rakare på i den här berättelsen och suger in läsaren i ett rafflande tempo där dramatiken hela tiden förtätas och liksom kräver att bli läst. I mig träffar boken den där nerven som gör att jag inte kan lägga den ifrån mig. Den är en grym historia som berättas, men den är både ömsint och humoristiskt skildrad på ett välavvägt, mjukt och känsligt språk. Platsen är Jolly Mount, en liten gruvstad i Pennsylvanias bergstrakter och berättaren är Shae-Lynn Penrose, en kvinnlig taxichaufför i fyrtioårsåldern. Navet i berättelsen är den sedan arton år försvunna lillasystern Shannon som utan att på dessa arton år ha gett ett livstecken ifrån sig plötsligt en dag återvänder till Jolly Mount. Själv vill Shannon inte berätta om anledningen till det eller till att hon hållit sig borta men med så småningom blottläggs den mycket obehaglig sanningen om detta. Men framför allt handlar romanen ändå om dessa de vanliga människorna långt långt där nere som med olika medel kämpar för att kunna hitta fram till ett värdigt liv i en mycket mycket cynisk värld där priset på en människa inte är särskilt högt och där förnedringen ständigt är närvarande. Styrkan är att så tydligt som O´Dell gör lyfta fram den storsinthet, medmänsklighet och livskraft som dessa de marginaliserande människor hyser i en värld där dessa egenskaper allt mer marginaliseras till förmån för egoism och girighet.

I veckan som kommer ska jag åka till den trakt som jag kommer ifrån och berätta om min senaste roman. Sånt gör mig alltid vansinnigt nervös innan för jag blev inte författare för att stå upp framför andra och tala om det jag gör, men jag har insett att det tillhör jobbet och min erfarenhet säger mig att när jag väl står där och gör det så är det också lite av en höjdpunkt i detta att vara författare, att få möta en publik som annars förblir annonym för mig.

Robert Kangas