Första gången jag läste Virginia Woolfs roman ”Mot fyren” tyckte jag att det var en tråkig bok. Jag läste den fort, rastlöst och slarvigt.
Andra gången jag läste romanen förstod jag inte hur jag hade kunnat bli uttråkad av den. Det hade gått ett par år sedan den första genomläsningen. Jag hade andra förväntningar. Inte lika höga. Omedelbart grep bokens personer och relationer tag i mig.
Det gick sju år. Sedan lyssnade jag på ”Mot fyren” som ljudbok. Det kändes som att jag aldrig hade läst den tidigare, att jag hörde den för allra första gången. Att jag i vilket fall som helst omöjligt hade kunnat förstå den tidigare. Och jag hörde hur Woolfs berättarteknik flöt lätt, elegant och smidigt. Inte alls svårt och tillkrånglat som jag upplevt tidigare.
Redan samma år läste jag om romanen, den här gången på engelska. Något jag inte hade kunnat göra förrän då på grund av bristande språkförståelse. Jag läste texten högt för mig själv för att få höra hur den lät på det språk den var skriven på. Då kändes det som en roman jag läst många, många gånger tidigare samtidigt som det kändes som en helt ny bok.
”Mot fyren” tillhör de där romanerna jag återkommer till. Varje gång ger den mig något nytt.