I den thailändska staden Mae Sot, på gränsen till Burma, håller en stor del av den burmesiska demokratirörelsen till, och här mina två resekamrater en kurs om internetsäkerhet, censur på nätet och Wikileaks.
I Burma har bara runt 600 000 personer nätåtkomst hemma, alltså bara en procent av befolkningen, mestadels ungdomar och studenter i de större städerna. Många lånar en dator på ett internetcafé i ställe, men nyligen har reglerna för caféerna skärpts: besökare måste visa legitimation och ägaren ska föra en logg: vem är där, hur ofta, hur länge. Dessutom ska det finnas vakter och övervakningskameror i lokalen.
Vi har tagit en liten paus i workshopen nu. Jag skulle vilja ta en bild här, men alla deltagarna kommer från organisationer som är kritiska mot juntan, så ingen vill riskera att få sitt foto spritt.
I förra pausen behövde jag åka till partilokalen vi bor i, och fick skjuts av en ung kille. Fick hoppa på bakom på motorcykeln . Vi åkte snabbt, stark sol, vinden mot ansiktet, gult gräs, gathundar som skällde, palmer. Jag log hela vägen.
Man glömmer bort sina bekymmer där hemma här, i alla fall vissa av dem. Personerna vi träffat här har offrat mycket i kampen för ett demokratiskt och rättvist Burma.
Aung San Suu Kyi har knappt fått träffa sina två söner medan hon suttit i husarrest och när hennes man låg döende i cancer kunde hon inte åka och ta farväl av honom, för då skulle hon kanske inte få återvända.
Männen vi bor med kan knappt träffa sina familjer heller. Att åka till de delar av Burma som juntan kontrollerar är omöjligt för dem.
Nu fortsätter workshopen …