Först hörde man varningsropen, hesa, höga, från flera håll kom dom, och kort därefter motorerna, bullret, det välkända, men nu från överallt, alla håll samtidigt och vi blev rädda, fortsatte först framåt, svängde om. Motorernas brummande, varningsropen, vattnet som pressades åt sidorna.
En signalerade flykt, och så dök man. Dom två andra först. Efter kom jag, med kalven framför nosen, kände hans ryckiga rörelser, föste honom neråt mot dom andra. Jag märkte inte direkt att han kom efter, plötligt var han bara inte där, hade glidit åt sidan och låg en bit över oss. Ryggen bar.
Vissa saker kan man bara inte låta hända. Jag ropar, ropar efter honom. Eller blundar och stryker buken mot botten och då känns det nästan som att det är hans rygg, att han finns där under mig igen, buffar efter mjölk.
Han hade ryggen bar, bara för en minut, men den var bar.
Vatten, massor av vatten, över under mig i strömmar, virvlar, vatten, mörkt, grumligt, ljust, bubbligt, krillfyllt, tomt, kallströmmigt, upprivet av motorer, korallspäckat, förorenat, rent, mjukt eller strävt vatten. Där jag glider fram, bortanför dom vanliga banorna, sakta med tankarna nån annanstans. Med honom som en ständig kropp i min kropp. Inte ett minne, inte en sorg, utan en ständig kropp. En som är så mycket sällskap att jag inte behöver nåt.
På den tiden simmade vi tillsammans en grupp, jag och han, min lilla, min förstling. Han låg under mig, sög i sig av min feta mjölk, växte. La sig framför min nos och skjutsades framåt genom strömmarna. Vi sov och vaknade igen, gled genom vattnet, sjöng.
Motorljud, från alla håll. Dom andra dök, jag dök, men han var inte under mig där han skulle, han var över mig. Med ryggen bar. Bara för en minut men just i den minuten. Ett spjut kastade sig ner i vattnet, jag hann se det, jag hann tänka NEJ, mer hann jag inte. Precis när vi dök kom det, glänste till i min ögonvrå. Han duckade, älsklingen, gjorde ett knyck med huvudet, sjönk en bit och då såg jag spjutet i honom, hur röd rök forsade upp. Stilla var jag, vattnet silades in mellan barderna och sakta sjönk jag. Ett nytt spjut satte sig i honom, ännu ett. Rött överallt, kom in i mig, tjockade sig.
Vissa saker kan man bara inte låta hända. Jag ropar, ropar efter honom. Jag la mig över honom, mitt i allt det röda. Såja. Nu kände jag honom, hur han pressade sig mot mig. Ryggen mot min buk, mot spenarna, och det hårda där som skar i mig också. Måste neråt nu, iväg. Blod och bubblor, hans rop som gick genom min mage och upp i ryggen. Dom andra var långt borta, men kallen dundrade. Varnade, varnade hela världen. Vi stämde in och det var vår allra sista sång tillsammans. I bubblor och blod. Hjälp, hjälp, mamma, vad händer, det gör ont. Hjälp.
Så drogs han uppåt, slog runt, tystnade. Och jag efter och blod och bubblor och kedjan, försökte se nåt, försökte lägga huvet över honom och pressa ner men jag såg inget längre. Bara rött, men han slog med huvet en sista gång och sen var han uppe och borta. Och överallt ifrån kom ropen. Ännu högre nu, ännu högre. Och jag vred mig om, dök en bit, och så hördes motorerna och sen minns jag inget mer, sjönk igen.
Jag vill inte minnas, men jag vill inget annat. Därför simmar jag ensam nu, håller mig undan. Lockar inte efter hanar, längtar inte efter ny kalv. Det har gått fem år, men jag längtar inte efter ny kalv. Det finns ingen plats i mig. Nej, här är det upptaget, upptaget. I elva månader låg han där och sen ligger han där tills det tar slut.
Jag är liten, jag gömmer mig. Glider fram, tar luft, glider vidare. Tänker inte så mycket på honom, saknar inte så mycket. Nej, han är som en ständig kropp i min kropp. Inte ett minne, inte en sorg, utan en kropp. En som är så mycket sällskap att jag inte behöver nåt. Solen går upp och solen går ner och jag står aldrig still, sover simmade som under den tiden, drömmer om tyngden mot min nos och ryggen mot buken.
Det här är inget särskilt, inte alls, det här är en del av vår historia och det finns så många andra historier, så många många fler än det finns av oss. Havet blir bara tystare och tystare.