Skända arbetslinjen Vägra jobba Svik tillväxten Var oförmögen
http://fredrikedin.files.wordpress.com/2010/12/skanda_arbetslinjen-1.png
http://www.filosofibloggen.se/en-tavling-i-semipolitisk-remixkonst/
Nå, sitter alltså i Härjedalen och det är meningen att jag ska vara klar med en roman som är planerad att komma ut i februari. Jag har fått uppskov till i morgon och kommer nog att klara det utan större problem. Men det kändes långt ifrån säkert när jag kom hit. Tanken var att det här huset skulle erbjuda lugn och ro, som man säger. Men vattenledningarna frös ju, så det har varit hantverkare här varenda jävla dag. Jag är en morgonpigg typ så jag arbetar på morgnarna, just då de där hantverkarna dyker upp. Det hade varit oproblematiskt om de hade skött sitt och lämnat mig ifred. Men de där rörkrökarna tror ju att man är ledig när man sitter med en kopp kaffe framför datorn. Bla bla bla, blablabla, bla, blabla. Det fick mig att tänka på två böcker som jag varmt kan rekomendera. Den ena är Rainer Maria Rilkes Testamente (http://www.ersatz.se/bok_rilke1.htm) som handlar om hur Rilke kommer till ett avlägset hus för att skriva men inser att det står ett jävla sågverk utanför hans fönster (nå, kanske en bit bort, det skulle ju vara underligt med ett litet sågverk nedanför fönstret…) och hela hans arbetsplaner går om intet. En fantastisk liten bok på typ 60 sidor (det ultimata omfånget om man frågar mig)
Den andra boken jag kommer att tänka på är Aksel Sandemoses Varulven och en episod där Espen (om jag inte minns hjältens namn fel) står ute på gården och krattar och samtidigt arbetar med en roman. Sandemose påpekar att i författandet så är skrivandet alltid bara en del, och att det således inte är ett problem att kratta samtidigt som man författar. Men så kommer en granne och börjar prata skit utan att förstå att han stör. När sedan grannen säger nåt i stil med: Ja det är väl skönt för en författare att göra nåt med händerna och inte bara tänka, så funderar Espen på om grannen kan förstå den skräck som han får inför blotta hotet om att en dag sluta att tänka.
Varulven är för övrigt en sån där bok som har betytt otroligt mycket för mig, men som jag samtidigt tycker är problematisk. Jag hittade den i min mammas bokhylla när jag besökte henne en gång som sjuttonåring, jag gillade omslaget och frågade henne vad det var för något. Jag minns inte vad hon sa, men hon fick nåt i blicken och rösten som skvallrade om att jag hade hittat nåt väldigt speciellt. Jag fick den av henne, slukade den och älskade den. Jag har fortfarande kvar samma exemplar i bokhyllan och jag har läst om den med ett antal års mellanrum och det är något som blir svårare och svårare att svälja med den. Jag har fortfarande stor sympati med det sätt som de existentiella, moraliska och konstnärliga frågorna behandlas i den, men det är något som jag har svårt för med hans hyllande av tystnaden, den råbarkade rättframheten och svårmodet. Jag är själv uppvuxen i det där och en produkt av det, och i någon mån kan man finna det i mina egna böcker, men det finns ett moraliserande hos Sandemose över de här sakerna om jag har svårt för. Han upphöjer dessa egenskaper moraliskt som jag uppfattar det, och det finner jag extremt problematiskt. Vet inte om jag har fel, någon kanske har en åsikt om saken?
För övrigt anser jag att Sverige bör sluta kriga i Afganistan och börja älska istället. Ner med arbetslinjen.