Nu har jag just rest mig från soffan efter att ha sovit i nästan ett och ett halv dygn. När jag kom hem från Rönnells och Saarikoski-kvällen slocknade jag direkt. Trodde det var influensan men kanske var jag bara förkyld. I alla fall känner jag mig nästan frisk nu.
Kvällen på Rönnells var intressant. Dokumentären var en riktig hyllningsfilm. Kristina Lugn, Göran Greider, Claes Andersson och Mia Berner berättade om Pentti Saarikoskis liv och verk. Han var en udda figur, ett språkgeni, en som gick sina egna vägar, byggde en stenborg istället för att påta i trädgården, söp som ett svin, gifte och skilde sig flera gånger om. På många sätt myten om konstnärgeniet personifierad alltså. (Mina tankar gick till Cornelisfilmen, som också kändes något som ett porträtt av en typ, mer än av en riktig person.) Liv Strömqvist hade så enkelt kunnat sammanfatta Saarikoskis liv i fyra rutor, viskade min kompis. Och ja, det stämmer.
Efter filmen berättade flera i publiken sina egenupplevda historier om Pentti och hans supande, och det skrattades och applåderas, men skrattet fastnade i halsen, i alla fall på mig. Han söp ju faktiskt ihjäl sig vid 46 års ålder. Göran Greider, som var där, kände också att det skavde och han tog upp hur Saarikoskis sambo Mia Berner curlade och odlade myten om konstnären. Det ligger nåt i det, sa regissören Ulf von Strauss.
Just när filmen och diskussionen var över kom min kille Kristian. Och då gick det upp för mig – han ser ju fan ut som Saarikoski (och karelska rötter har de bägge två). Jamen, se själva:
