En bok bör vara en yxa som hugger upp det frusna havet inom oss, skriver Coetzee i Sommartid. Jag läste den och hans roman från 2007, Ett dåligt år, för drygt ett år sen. Nu ligger de på skrivbordet, bredvid datorn. Så att jag kan bläddra lite då och då och hämta inspiration.

Jag tyckte egentligen mer om Sommartid än om Ett dåligt år, men av den sistnämnda har jag ett så fint minne. Jag läste ut den på ett café och grät en skvätt. När jag sen gick in på 7-eleven för att köpa lite tröstgodis frågade tjejen i kassan om jag var ledsen. Har bara läst en sorglig kärlekshistoria, sa jag. Då berättade hon sin. Numera kan jag inte tänka på boken utan att tänka på henne och hennes man som befann sig i Pakistan och som hon inte skulle få träffa förrän ett halvår senare (och som det gick dåligt med, jag frågade senare, hon bara skakade på huvudet).

Den andra romanen, Sommartid, är en biografi skriven efter Coetzees fiktiva död. En litteraturvetare intervjuar ett tiotal personer (främst kvinnor, ja bara en man) som känt författaren, och fram växer en bild av en udda fågel, en som bott med sin pappa och grillat korv på baksidan av huset om kvällarna, en medioker lärare, inte särskilt passionerad författare, tråkig älskare. En rätt brutal självuppgörelse, alltså, inte sentimental alls. Dialogerna mellan litteraturvetaren och de intervjuade är fantastiska.

Vi är alla en smula desperata, sånt är livet, skriver Coetzee. Det är bara ett av många fina citat jag tagit med mig från Sommartid.