Någon tekniknörd är jag inte (vilket kanske framgår i mitt förra inlägg om e-böcker kontra inbundna böcker), men det finns saker som jag absolut inte vill leva utan. Datorn är en av dem. Blir inte på långa vägar så frustrerad om tvättmaskinen bryter ihop som om nätuppkopplingen strejkar. Och sen finns det prylar som man kan bli förälskad i. Jag har skaffat mig en iPhone, senaste modellen. “Nu förändras allting. Igen”, som det står i reklamen. Min gamla mobiltelefon hade börjat glappa på ett sätt som inget lim i världen rådde på; jag blev tvungen att ha en gummisnodd runt, en snodd som jag rullade av varje gång jag ville ringa eller ta emot ett samtal. Såg förmodligen ganska konstigt ut. Kände mig som ett original från min egen barndom. Så jag tänkte, ska det vara så ska det vara rejält.
Jag älskar min iPhone. Den kan så mycket. Den är på en och samma gång telefon, kamera, teve, cd-spelare, kompass, karta, dator, filmkamera, anteckningsbok …
– Men hade du inte alla de där grejorna redan? – Jo, fast … den har GPS också! – Jaha. Och hur ofta tittar du på den där lilla skärmen medan du kör?
Sen fick jag mig en skämtsam kommentar till livs om sketchen där Gösta Ekman och Tage Danielsson driver med Bondfilmerna – Min reservoarpenna är i själva verket en revolver, eller hur det nu var.
Läser på en dansk blogg följande rader ur Suzanne Brøggers bok Jeg har set den gamle verden forsvinde – hvor er mine øreringe? – Breve til Prinsen av Mogadonien :
“Men jag tog fel, då jag i början, för snart fyrtio år sedan, föreslog att man skulle avskaffa privatlivet. Nu är det avskaffat genom alla möjliga statliga och privata Facebooks. Vi har själva, frivilligt, frigjort oss från en av den västliga civilisationens allra viktigaste vinster inom de mänskliga rättigheterna, vi har avskaffat rätten till privatliv.” (Min översättning)
Mobiltelefoner och privatliv. I Fröken Julie finns en scen där Jean hukar i ångest medan grevens ringklocka kallar på honom. Han måste alltid vara tillgänglig, jagad av ringklockan. Idag verkar det som om Jeans ångest har avlösts av den motsatta: rädslan att INTE vara nåbar dygnet runt. Jag minns hur viktigt det var med ett avskilt rum för privata samtal på jobbet en gång i tiden, hur vi drev frågan fackligt och fick igenom ett ljudisolerat (!) bås att ringa i. Känns uråldrigt i en tid när man kan bli ofrivilligt vittne till okändas privatliv på bussen och i kassakön. Några män i min omgivning vägrar fortfarande att skaffa mobiltelefon, trots jobb och allt. Jag blir ibland lite avundsjuk på deras uthållighet. Men bara ibland och mycket lite. För jag har ju min iPhone.