Den ideala meningslängden. Låter det dumt? Provocerande? För många år sen anmälde jag mig till en engelsk brevkurs i Creative Writing. Att det blev på engelska berodde delvis på att utbudet var så mycket större än på svenska. Som nybörjarskribent råddes man att undvika långa meningar, tillsammans med – tro det eller ej – ett rekommenderat maxantal ord per mening (jag tror det var 25). Jag avhöll mig nogsamt från att kommentera den berömda inledningsmeningen i Charles Dickens A Tale of Two Cities (119 ord), jag var ju som sagt nybörjare. Minns ni filmen Amadeus? Scenen där kejsaren säger till Mozart att det är för många toner i det han komponerar och Mozart svarar ”Och vilka toner tycker ni att jag ska stryka?”
I Babel, detta förkättrade program som vi inte kan låta bli att prata om, uttrycktes åsikten (farhågan?) att berättelsen i skönlitterär form snart är blott ett minne. Den har tagits över av facklitteraturen. Jag håller inte med. Romanen och faktaboken har olika uppgifter. Må så vara att det skrivs utmärkta biografier om kända personer, att man kan läsa Peter Englund som om han var Remarque, att ett verkligt familjemord smäller högre än ett påhittat, skönlitteraturen har ändå ett stort försprång: den lämnar spelrum åt fantasin. Där finns öppna fält som vi läsare kan fylla ut med rosor eller tistlar. Eller med vallmor, skyttegravarnas blomma. Läsaren och författaren ingår ett slags pakt med en mängd outtalade klausuler. En av dem är att tro på det otroliga: Jag vet att detta aldrig har hänt, historien talar emot det, men det KUNDE ha hänt, jag köper det.
Själv är jag helt ointresserad av huruvida eventuella varelser från andra galaxer har tre ögon och fjäll på kroppen, medan jag kan bli uppslukad av en berättelse som spekulerar i hur världen hade sett ut om historien tagit en annan vändning. Alfred & Emily av Doris Lessing är en sådan. Den första delen är en kortroman, där hon ger sina föräldrar ett alternativt liv i en värld där första världskriget aldrig ägt rum. Det sätter verkligen igång tankarna och fantasin hos mig. Skrivs det förresten fortfarande framtidsskildringar av det lysande och skrämmande slaget som 1984, Fahrenheit 451 och Du sköna nya värld? Och jag menar inte ren science fiction, även om många nog betraktade även dessa så, när de kom ut.
Jag tror knappt det finns en enda skrivande människa som inte någon gång fått kommentaren ”Det där är inte särskilt trovärdigt” och jag blir alltid lika förvånad. Trovärdigt utifrån vems verklighet? I den här världen är ALLTING troligt. Dessvärre. Och lyckligtvis. Ofta är det just det som har en verklig bakgrund som betraktas som icke trovärdigt. Lite komiskt och samtidigt: vad ska man dra för slutsats av det? Att livet är otroligare än dikten?