Det har öppnat ett nytt möbelvaruhus i Malmö, XXXLutz – som om det inte skulle vara nog med IKEA.
Jag har varit radiokrönikör i många år och en del av mina krönikor har jag givit ut i bokform ”Mintgrodornas återkomst”
När jag nu fick reklam om det nya varuhuset kom jag att tänka på en krönika jag skrivit och där nog många känner igen sig…
Flockdjur
Människan är ett flockdjur läste jag i en insändare för ett tag sedan. Vidare stod där: ”Flockdjur är rädda och dumma. Alltså är människan rädd och dum, inte enskilda! Men i flock – Absolut.”
Tack för kaffet, tänkte jag. Den visste var den tog. Jag hade nämligen själv strax innan haft samma fundering. Inte av en tillfällighet, utan därför att jag själv lockats in en i flock, faktiskt utan att jag själv till en början var medveten om det. ”När allt går lätt blir man fort dum” har någon sagt, och dum kände jag mig när jag för ett tag sedan skulle besöka ett IKEA-varuhus. Där gick det så att säga på räls och jag fattade knappast hur dum jag var, förrän jag strosat runt ett tag.
Problemen började egentligen redan vid entrén. De hade slopat rulltrappan och istället monterat in ett brett rullband i brant lutning. Fiffigt, tänkte jag. Bra för barnvagnar och kundvagnar. Det var halt ute och lite is under skorna gjorde att jag i den branta lutningen kanade ner i takt med att bandet rullade uppåt. Hur jag än åkte kom jag bara längre och längre ner…
När jag äntligen kom upp, såg jag att de gjort pilar på golvet, så man skulle veta var man skulle gå. Jag gick och gick. Förbi köksinredningar jag inte skulle ha, förbi kontors-inredningar jag inte skulle ha. Plötsligt lyfte jag blicken framåt och såg de svenska konsumenterna som i likhet med mig själv snällt följde pilarna på golvet i en lång och fånig gåsrad. Vi lotsades genom avdelning för avdelning. Irrade man sig utanför den markerade zonen kände man sig genast vilsen och upplevde en skön trygghet när man väl hamnade på de markerade pilarna igen. Då blev jag förbannad, snart går säkert pilarna in till restaurangen och vi konsumenter är väl så korkade att vi äter dagens, fast vi kanske just ätit lunch… för pilarna visade ju dit.
Polisen kunde knappast haffa mig för överlast. När jag kom till kassan hade jag endast ett paket värmeljus och ett par grytlappar i kundvagnen. Tjugo människor i kö. Jag nästlade mig ur kön. Körde tillbaka och placerade varorna åter till sina platser. Sedan spatserade jag förbi hela kön, ut i friheten. Utanför stod en yngling och sålde grönsaker.
– Ge mig två kålhuvud, sa jag. Ett ska jag göra sallad av och ett ska jag sätta mössan på. Av hans förundrade blick förstod jag att han inte fattade vad jag menade.