Måndag morgon. Frukost vid åtta, därefter: ta plats vid datorn. Sitt tills något händer. I dina tankar. På skärmen. Låt morgontidningen ligga till kvällen, du vet hur lätt du grips av det skrivna ordet. Blir engagerad i det som sker runt omkring, vill bidra med ett ord i debatten, men gör det ändå inte. Har inte tid, inte nu. Så låt det skrivna ordet ligga, låt det bli en språngbräda till senare. Nu ska du skriva på din roman.
Telefonen ringer.
Tillbaka till romanen. Strukturen är klar, miljön har du tänkt ut och personerna börjar ta form. Men orden … alla dessa ord som ska in i rätt form, på rätt plats. Den där sista meningen, som du har tänkt på så länge. Den avslutande, avgörande, snillrika sista repliken. Lugn, det är lång tid kvar innan du är på sista sidan!
Brygg en kopp kaffe och ta med dig till skrivbordet.
Telefonen ringer.
Tillbaka till romanen.
Nu är du djupt inne i karaktärerna. Tycker att du känner dem bättre än igår, de kommer närmare för varje dag. Tänker på hur Isabel Allende beskriver sin närkamp med karaktärerna. Som skuggfigurer. Rummet är fullt av dem, man vet att de är där och att de är många, men man kan inte se dem tydligt. Inte än. För varje dag, varje timme som man sitter vid sin skärm, sitt block, sin skrivmaskin blir de tydligare, kliver ut ur sin skuggtillvaro. Du väntar på den där känslan av samhörighet. Att få umgås med dem som med människor av kött och blod. Skrivandets belöning.
Klockan är tolv. Dags för gympa. Fitness yoga framför teven med Blossom. Underbart för stela nackar och skrivbordsryggar.
Lunch. Snabb promenad i det frostigt soliga novembervädret. Strindberg tog tidiga morgonpromenader i kvarteret där han bodde, innan han åt frukost eller företog sig något annat. Det frigjorde hans skaparkraft, påstod han. Pretto, tänker du.
Tillbaka till romanen.
Markera tomrummen i texten, röd färg, följt av utropstecken. Utveckla! Research! Du har hört sägas att ordet ”research” gör det märkvärdigare än det är. Men vad ska man annars kalla det? Om man gräver sig igenom gamla brev, historieböcker, bildarkiv? Om man följer i hälarna på präster, poliser, läkare? Ska man kalla det ”plugga in”?
Mera kaffe.
Två kvällar ut och prata om Glas och aska. Borde kanske förbereda sig. Varför det? Man vet ju ändå aldrig vilka frågor som ställs. Tänka igenom. Vad då? Det är ju du själv som har skrivit boken. Inte ett ord finns som du inte kan svara för. Fokusera på ditt arbete nu!
Tillbaka till romanen.
På bordet ligger ett manus på tyska som du lektörläser. Det ligger där och blänger på dig, som om det vill säga: Men jag då?! Var sak har sin tid, brukade din mamma säga. Det var därför hon hann med så mycket. Skyndade långsamt i sin arbetsfyllda vardag. Du däremot, med oceaner av tid, har svårt att få timmarna att räcka till.
Nu har solen gått ner. Arbetsdagen är slut. Notera i din skrivdagbok vad du har hunnit med. Nöjd? Nåja, dagen kunde ha varit sämre.
Middag. Tevenyheter. Den sparade morgontidningen är inte längre intressant. Du klottrar ner ord i häftet ”Spridda tankar”. Nu kan du tillåta dig att göra vad du vill eller ingenting, det är din överenskommelse med dig själv.
Mobilen på väckning halv åtta. Ta med något att läsa i sängen. Du vet att du borde läsa igenom ditt eget manus innan du somnar. Men nej, det behövs en motvikt efter dagens arbete. Någon annans ord. Kanske Fritt Fall, som du bara hunnit börja på. Eller något som får dig att skratta. Det är en dag i morgon också.