En av våra grannar kom hem sent en kväll tillsammans med sin lille son. Medan pappan letade efter sina nycklar tittade sonen upp mot stjärnhimlen och utbrast:
– Vem har tänt alla dessa stjärnor?
– Det har Gud, svarade mamman.
– Då måste han ha en ävla massa sladdar, utbrast sonen.
Precis så kände jag det när jag stod där med alla sladdar till adventsstjärnorna som skulle sättas upp. Först skulle jag komma ihåg vilka fönster de satt i förra året. Sedan skulle sladdarna räcka ner till kontakten. Efter ett idogt arbete – och då jag äntligen skulle tända dem kunde jag bara konstatera att flera lampor var sönder. Märkligt, de var ju hela när jag packade ner dem i fjor. Sedan fick jag kolla vilken styrka och vilken typ av lampor som skulle inköpas. Samma jädrans ceremoni varje år…
Julen är stressig – eller är det kanske bara jag som stirrar till det.
Sedan det årliga, tunga jobbet med att damma böckerna i bokhyllan. Det tar tid. Jag fastnar liksom och stannar upp. Ser en bok och tänker, har jag läst den? Kollar på baksidan men känner inte igen boken. Sätter mig i soffan och läser ett kapitel. Börjar vagt känna igen den. Konstaterar att boken inte kan ha hört till de större läsupplevelserna eftersom jag inte kommit ihåg den.
Sedan kommer dåligt samvetes-hyllan. Där står en hel radda med gamla klassiker som jag köpte in för ett par år sedan. Tänkte uppdatera mig, eftersom det var massor av år sedan jag läst dem. Konstaterade att jag bara läst, John Steibecks ”Möss och människor” och Harper Lee ”Dödssynden.”
Hela tiden har det kommit nya böcker som fångat mitt intresse och cirka 15 klassiker står fortfarande olästa. Fy skäms.
Men nästa år så …