Politikerförakt

Snart val – och jag gäspar. Inte för att jag är ointresserad av politik. Politik och kultur är de två ben jag går med. Men någon entusiasm känner jag inte. Och det är bra.
  När människor springer ut på gator och torg med bilder på sina älskade ledare, när de skriker ut sina förhoppningar och drömmar – då dröjer det inte länge förrän bomber smäller och bokbål tänds. 
  Våra politiker trängs mot mitten. Längs in i mittens mitt där konserveras kompromisserna i konservburkar. Konsensus står det på etiketten. Och väljarna tröttnar, säger att politikerna är likadana, bara vill sko säg, vill njuta av makten och att alla är lika korrumperade.
  Till sist bryter sig ett parti ut ur den ljumma mitten, säger “sanningar”, folk kastar sig ut på gatorna igen och skriker ut sin entusiasm. Konservburken har exploderat. När “sanningarna” förvandlats till praktiskt politik visar de sig vara omöjliga, brutala och intoleranta. Och folk börjar åter söka sig till politikerna i mitten – tills det blir så ljummet där att de åter fnyser att politikerna skor sig och bara söker makten…
  Det kallas för dialektik, att utvecklingen går i kast från en ytterlighet till en annan via den kompromissande mitten. Först: samhället ska ta hand om allt. Sedan: marknaden ska ta hand om allt. Till sist: en blandning, tills kompromissen blir så konserverade att bruken exploderar – så är pendeln igång igen.
  Gå och rösta på söndag! Vi vet inte hur bra vi har det!