Bokmässan är en jättecentrifug där böcker, författare och bokläsare tumlar runt. Yrseln sitter i flera dagar efteråt. Det känns ovant att livet med litteraturen, som i vanliga fall utspelar sig under tystnad och ensamhet, här är ett kollektivt tumult under stigande sorl.
Intrycken var så många att det efteråt är svårt att plocka fram något enda. Det jag kommer att minnas är de korta samtal jag hade med personer under boksignerandet. En kvinna bad mig att i min roman ”Mannen på ön”skriva en hälsning till hennes man. Hon påstod att mina böcker betytt så mycket för honom att han gråtit när han läst dem. Kan det vara sant? Eller var det ett uttryck för den upphettade atmosfären i mässhallen där varje ord tenderade att bli en överdrift?
Men bort allt tvivel! Människor skrattar och gråter inte ÅT mina böcker utan för att de blir berörda!
I ett direktsänt radioprogram fick vi paneldeltagare spekulera kring bokens framtid. Kommer den att finna om tjugo år? På mässgolvet kändes frågan nästan löjlig. När jag lämnade Göteborg under lördagen slingrade sig köerna från mässans stora ankomsthall ut i regnet och försvann mot stadens periferier. Ingen såg irriterad ut. Ansiktena var blöta men förväntansfulla.
Nu går jag tillbaka till tystnaden och ensamheten framför datorn. Det är ”hemma” för mig. Men inget är ”hemma” utan ett ”borta”. Ingen ensamhet är värd något utan gemenskap, ingen tystnad berikande utan sorlet från människoröster.
2010-09-26