Det finns många böcker i min bokhylla som jag återvänder till gång på gång. Jag tycker om att liksom blädderläsa: att ta ut en bok ur hyllan, ägna en stund åt att bläddra och läsa lite här och där, hitta något stycke jag tycker särskilt mycket om, känna mig entusiastisk över det, och sedan ställa tillbaka boken i hyllan (eller lägga tillbaka den i sin hög: min boksamling beror på grund av utrymmesbrist till viss del av högar och kartonger för tillfället).
Det är ett kravlöst läsande som är väldigt behagligt just därför. Jag märker att jag har börjat tycka att en tjock roman känns som ett krävande projket, så krävande att jag drar mig för att sätta igång med det (utom vid vissa tillfällen då jag vet att jag kommer att ha gott om tid: över sommaren, eller jul, då jag tycker att det är mysigt att försjunka i en tjock roman).
Den senaste tiden har jag blädderläst Baudelaire. Har ni läst Baudelaire? Jag tror att han är min tvillingsjäl i litteraturhistorien. Just nu läser jag en liten samling med anteckningar som heter Mitt nakna hjärta – små textfragment som känns som twitterinlägg från mitten på 1800-talet, perfekt läsning på tunnelbanan eftersom man bara kan slå upp en sida på måfå och läsa några stycken mellan två stationer.
Jag läser gärna med en penna (dock alltid blyerts!) i handen, även när jag läser som privatperson (i mitt jobb som litteraturkritiker är pennan en absolut nödvändighet: utan anteckningarna jag har gjort under läsningen känner jag mig ofta handfallen när det är dags att börja skriva recensionen…). Mitt exemplar av Mitt nakna hjärta är fullt av understrykningar, och små hjärtan i marginalen vid stycken jag tycker extra mycket om.
En del stycken tycker jag om för att de är så knäppa (ett recept för att koka ihop renlav, socker och vatten tills det blir som en sirap, som sedan intas som medicin mot “anfall”, oklart av vilket slag – troligtvis något som har med syfilis att göra), en del för att jag identifierar mig starkt med dem (“Redan som barn erfor jag i mitt hjärta två motsatta känslor, fasa för livet och extas över livet”) och en del för att de är sanna, vackra, smarta, rörande, poetiska…
I en anteckning är Baudelaire arg på nästan hela mänskligheten (och särskilt på borgarna), skriver sida upp och sida ner, för att skriva av sig, precis som jag brukar göra när jag bloggar och är arg eller ledsen över något. Sedan inser han vad han håller på med: ”Jag tror att min tankegång har spårat ur. Men jag låter dessa rader stå – ty jag vill minnas min vrede.”
Non, je ne regrette rien! Jag låter dessa rader stå, ty jag vill minnas min vrede! Detta skall vara mitt motto, tänker jag. Eller nåja, ett av dem. Åh vad jag älskar Baudelaire.
Baby love.