Det här är första gången jag bloggar. Vad är det jag gör egentligen? Tar jag av mig glasögonen, kör upp huvudet mot tingen och betraktar världen med min fulla närsynthet. Är det denna värld man förmedlar i bloggar?
Det kändes som om jag fick svar direkt när jag öppnade tidningen SVD i morse. Kanske är det gudarna i alla fall som styr slumpen. Ulf Eriksson skriver där i en krönika att internet visserligen gett oss ett informationsflöde som är överrikt, vi kan välja precis vad som helt, men att världen just därför faller sönder i små beståndsdelar. De stora skeendena: våra förfäder, vår tidiga barndom och framtidens oöverskådliga svårigheter, dem väljer vi bort. Alltså den värld som skönlitteraturen fortfarande ägnar sig åt.
Låter det tungt och pliktskyldigt? Så här skriver Ulf E. om hur det känns att kasta sig ut i det stora okända: “Lyckan kommer, har jag märkt, oombedd. Plötsligt vet man inte varför man är på ett ställe, och kanske inte heller vem man är. Än mindre varför man finns till. Man känner världens storlek.”
Finns det något lyckligare än att låta sig överaskas, som att gå ut en frisk höstmorgon och förvånas över att luften är så syrerik.
Men varför kan man inte förmedla detta också över nätet? Siktdjup genom buteljgröna hav och vyer över väldiga tidsepoker är väl möjliga också i små bloggar?
2010-09-01