Jag är tydligen inte ensam om att ha det lite svårt med att ta mig an för tjocka böcker, att döma av förra inläggets kommentarer. Det här är något som har blivit värre och värre med åren: när jag var tonåring hade jag till exempel inga som helst problem med att glatt klämma i mig de där allra tjockaste Stephen King-tegelstenarna, medan jag alltså nu är glad över att kunna tillägna mig ett Baudelaire-fragment på tunnelbanan.
Och en annan deprimerande grej jag har noterat: Jag får svårare att svårare att försjunka i böcker, att liksom helt svepas in i dem, omslutas, vistas i dem, att bli fullständigt uppslukad av dem. Ni vet säkert hur jag menar? Som de där allra mest fantastiska läsupplevelserna i tonåren. Den där känslan kommer så himla sällan nu för tiden, och jag saknar den, det var så underbart: att helt försjunka i en text. I yngre år var det här absolut självklart för mig, en självklar del av läsandet.
Kanske har det med livserfarenhet att göra? Att jag nu, till skillnad mot då, faktiskt har upplevt en massa saker, och genomlidit saker, och drabbats av saker och glatts åt saker och älskat och hatat? Att fiktionen får svårare och svårare att konkurrera mot mitt eget register av erfarenheter? Vad tror ni?