Är tillbaka från en helg i Vadstena där jag mött 40 personer ur min barndom. Alla är missionärsbarn som jag, uppvuxna i Kongo, gått på internatskola, kommit hem (eller kanske bort) till Sverige med djungeln i blicken och med kläder som var omoderna redan för fyra år sedan. Jag trodde att alla svenskar var missionsförbundare och, när jag var fyra år, att Sverige var en första avsats i himmelen. Snön, som jag sett på bild, liknade ju molnen på himmelen. Nu i helgen pratade vi inte bara om kolonisation, mission och Afrikas framtid, utan också om personliga minnen och våra föräldrars “kallelse”. Hur präglades vi av att ha blivit indragna i evangelisation utan att själva ha valt det. Det visade sig t.ex. att många av oss, som kanske borde ha blivit bättre omhändertagna av våra föräldrar, själva valt vårdande yrken. I våra förhållanden har vi varit den som tagit hand om den andre – och många av oss har haft svårt att ta emot hjälp. Blir man van att klara sig själv är det lättare att hjälpa andra än låta andra hjälpa sig själv. Att minnas och försöka reda ut det förflutna är berikande på många sätt. Självförståelsen gör att man kommer bättre överens med sig själv och i bästa fall slipper den bitterhet som är vanlig hos rättshaverister: det är alltid någon annan fel att man mår dåligt. När ens starkaste känslouttryck är självömkan då har man lämnat över sitt liv till dem som tycker att man är en enda stor skit. Vi kom fram till att vi inte var skit.