Hoppas nu jag är på rätt ställe. Det här att blogga har för mig, med den ringa erfarenhet jag har, stupat på det tekniska. Hoppas jag är på rätt ställe nu.
Idag är den dag då den speciella sortens ynklighet infinner sig. Just idag har jag börjat skriva på nästa roman efter att ha suttit och tänkt på den i några månader. Och när man tänker är man gärna övermodig.
Men idag har jag börjat, två sidor skrivna och det är så nervöst att man nästan svimmar. Plötsligt är det så … konkret. Plötsligt simmar man i ett hav av vanmakt, så känns det i alla fall, man vill liksom spola fram tiden, man vet inte än om det ska börja leva eller inte, om det håller eller inte.
Har just kommit hem efter att ha sett Bröderna Karlsson på Burgsviks bio. Vi var ett helt gäng, jag och syster Tove och sex barn mellan tio och femton och det var en riktig småfånig men gullig film, vi var glada och bubbliga när vi ramlade ut i den svarta augustinatten. Och hemma väntade LUDDE, vår hund, min första trots att det varit min högsta önskan så långt tillbaka som jag kan minnas. Nu har jag världens sötaste finaste hundvalp, en schapendoes, hade ingen aning om rasen tidigare trots att jag lärde mig Nordens alla 141 hundraser utantill när jag var liten.
Ludde är lurvig och svartvit och har en yvig svans som han vispar runt med. Och plötsligt handlar alla våra samtal hemma om Ludde, vad han gjort och inte gjort. Vi låter säkert ganska lalliga, jag tror att folk himlar med ögonen bakom vår rygg.
Och det är klart, grusögda tidiga mornar, när hela ens fokus ligger på om Ludde ska göra det stora eller åtminstone det lilla utomhus, kan man himla lite själv åt det fokus ens intresse har fått.
Katterna säger mjaunej till Ludde, men har slutat vara rädda och spänner ögonen i Ludde som backar ängsligt och går i vida cirklar runt dem så han inte får en skrapa på nosen.
Nu ska jag lägga mig och sova och försöka vara pigg till morgondagens andra sittning med vad jag hoppas är nya romanen.
2010-08-02