Carl Johan De Geer varnade i Tankarnas trädgård för det narcissistiska ruset. Det gjorde han rätt i. Den sortens rus är en vederstygglig drog. Man blir ensam och vid sidan av. Men när man går så här, som jag gör nu, och tummar på sitt romanprojekt utan att riktigt komma igång, vill msn ha den där skjutsen att börja med flaggan i topp och förvissningen om att allt ska gå bra ändå. Om man kunde få recept utskrivna på lagom ruseffekt skulle jag få lite jobbfräs.
Talade i Tankarnas trädgård om min egen blygsel och tystnad och hur det har – kanske – fått mig att bli författare. Men så fort jag pratar om det drabbas jag av en efterhängsen sorgsen känsla. Som om jag säljer ut mig, gör mig själv till en anekdot. Eller så är det bara djupa känslor och tankar som aktiveras på något jobbigt sätt.
På ett praktiskt plan en jobbdag som inte ville sig. Så mycket har krånglat, hämta linkande barn från fotbollskola alldeles för tidigt, möte på svt som tar eftermiddagen från skrivande, flytta rum-projekt hemma och – LÄSKIGT – min iphone som tvärdör. Utanför allt i flera timmar tills en facebookkompis ger tipset “norsk omstart”. Och knappt något visar sig ha försökt ringa.
Ska börja läsa Darling River ikväll. Är misstänksam, men det behöver inte betyda något. Tror att det ska vara en sån där duktig bok som jag inte förstår mig på. hoppas jag har fel – det har jag ofta.
2010-08-16